State of Mud

Dela den här recensionen:

Tänk dig att du sitter i ett rum. Du hör från rummet intill att det är någon som spelar. Spelar bara för sig själv, trygg i vissheten om att ingen hör. Ingen lyssnar. Du reser dig upp, tar fram ett glas, sätter det mot väggen och plötsligt kommer musiken nära. Hela vägen in i huvudet, in i hjärtat och själen. Det är lite förbjudet. Samtidigt är personen på andra sidan väggen sitt allra bästa jag. Sjunger sin bästa låt. Spelar som en dröm. Är en stjärna i sin egen värld.
Just den känslan får jag av att lyssna på State of Mud. Eller på Björn Gidlund som är State of Mud – ett enmansprojekt som ibland är just det – en ensam man med gitarr, som ibland fylls på med en större ensemble.
Men hela tiden som Hinterland snurrar känns det som att jag tjuvlyssnar. Björn Gidlund framför både egna och andras låtar. En karg, monoton och vemodig musik i gränslandet mellan blues, depprock, pop, singer-songwriter och intensiv och lågmäld country. Det finns något starkt i musiken. Något som är väldigt, väldigt bra och unikt. En intensitet i röst och uttryck.
Många påstår att de spelar in skivor för sin egen skull – och när det gäller Björn Gidlund tror jag att det är sant. Det gör mig ledsen för jag skulle verkligen vilja känna det han känner. Vara med inne i hans musik. I stället måste jag plocka bort glaset från väggen och då finns ingenting kvar. Bara tystnad och ljudet av någon som ställer bort sin gitarr.