Natalia Mateo

Dela den här recensionen:

Natalia Mateo, född i Polen och bosatt i Tyskland, har en imponerande röst: flexibel och elastisk – ja, gymnastisk. Den ljusa rösten – ibland med mörkare nyanser – rör sig upp- och nerför tonerna som på en klättervägg. Viljan, upptäcktslusten och våghalsigheten uppskattar jag också. Modet att blanda egna låtar, någon traditionell polsk sång och tolkningar av mycket kända och även några kanske mindre kända melodier.
Jo, jag förstår att hon på sitt första internationella album kan vilja presentera hela sig. Frågan är hur många lyssnare som vill höra hela henne, på en och samma gång. Jag tycker att resultatet är spännande men också för spretigt och ojämnt. Och jag undrar om alla dessa låtar som hon valt att tolka verkligen passar för just henne.
Strange fruit (tänk Billie Holiday) är ju omöjlig för de flesta och i Take a walk on the wild side lyckas hon inte få till Lou Reeds påskyndande melodi kontra rytm. Hon gör däremot personliga och bra, melodiska och rytmiska, jazziga som bluesiga och rockiga, omtolkningar av Paparazzi (Lady Gaga) och Chocolate Jesus (Tom Waits). De egna sångerna, främst Solitudo diaboli och Canto I (duett med Tobias Christl), är något helt annat. Deras spröda melodier drar åt konst- och kyrkomusik.
Trumpetaren Gregor Lener och elgitarristen Dany Ahmad får musiken att bli jazzigare respektive mer rockigare. Natalia Mateo sjunger i ett korsdrag mellan jazz och rock, lite folksång och klassiskt, sig själv och musikhistorien. Vart ska hon ta vägen? Än så länge har hon inte hittat kursen.