Lionel Loueke

Dela den här recensionen:

För mig blev gitarristen Lionel Loueke först känd i Herbie Hancocks olika projekt, där han framträdde som en både lyhörd och fantasifull musiker med en helt egen stil. Han blandade in en hel del västafrikanskt i sitt spel på ett oefterhärmligt och lekfullt sätt. Visst finns det mycket lekfullhet och egensinnighet även på Gaia, men det är en betydligt klösigare musik än jag väntat mig. Tillsammans med Massimo Biolcati på bas och Ferenc Nemeth bildar han en slags powertrio med sound och attityd från rocken och med jazzens öppna förhållningssätt. I egna knixiga låtar med udda rytmer som byts halsbrytande är det en ekvilibristisk musik trion gör. En musik som kräver mycket av lyssnaren, där jag inte alltid rycks med. Det blir ofta i knixigaste laget. Till förtjänsterna hör att musiken låter helt egen och visst finns det många utmärkta idéer. Skivan är inspelad live i studion med en liten publik närvarande, vilket ger mycket nerv.