JH3

Dela den här recensionen:

Tre plattor på mindre än ett år – JH3 ligger inte på latsidan. Efter Fusion machine och Fusion madness är det med inte så lite attityd som Jari Haapalainen (trummor), Per Texas Johansson (saxofon) och Daniel Bingert (bas) släpper ytterligare en skiva i samma stil: femton korta låtar, mellan en och tre minuter korta, mer eller mindre brötiga.
Varje låt är en koncis, koncentrerad komposition, inte – som annars är vanligt inom jazzen – som ett avstamp för solistiska utflykter. JH3 spelar med ett slags punk-etos och det låter emellanåt riktigt skräpigt, som till exempel i 3 dar i Gamla Stan, där Texas blåser rått, nästan som John Zorn i Pain killer. Men punkattityden är bara det yttersta lagret i en musik med flera dimensioner: produktionen är öppen och rymlig, ljudkvaliteten allt annat än lo-fi, låtarna är betydligt mer subtilt komponerade än man uppfattar i förstone och variationen förvånansvärt stor, trots allt. Förmodligen har vi inte hört sista skronket från den här trion än.