! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Gospel

Staple Singers / Pops Staples

Freedom highway complete / Don’t lose this

Skivbolag: Sony Legacy / dBpm
Recenserad av: Magnus Säll
Publicerad: 16 jun 2015

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Roebuck ”Pops” Staples föddes samma år som första världskriget bröt ut. Han influerades av samtida bluesartister som Charley Patton och Howlin’ Wolf. Men han valde en annan väg, gick till gospeln och bildade familjegruppen The Staple Singers. Hans musik var dock indränkt i rå blues. Det ekoindränkta soundet från hans gitarr är ett av de mest karaktäristiska i den amerikanska musikhistorien.
The Staple Singers var tidigt engagerade i medborgarrättsrörelsen. När marscherna från Selma i Alabama genomfördes för femtio år sedan – som även skildras i vårens film Selma – så fick Pops inspiration till låten Freedom highway. Några veckor senare spelade gruppen även in livealbumet med samma namn.
Det var fredag kväll 9 april 1965 i The New Nazareth Church på 735 East 44th Street i Chicago. Det finns en anledning att vara så exakt med detaljerna. För den kompletta versionen som nu kommit ut är verkligen ett dokument. Här ingår stolskrap, hostningar, kommentarer från församlingen och ett långt parti där kollekten går runt och man hör myntskrammel och sedelprassel. Närvaron är total. Pops säger i början att det här är en gudstjänst och inte en konsert. Musiken är explosiv, ibland rent tranceartad och handklappen lika pådrivande som elektriska instrument. Den tio minuter långa Help me Jesus liknar mer ett tillstånd än ett stycke musik.
År 2000 dog Pops Staples i sitt hem efter en hjärnblödning, några dagar innan han skulle fylla 86 år. Då hade han hunnit avsluta sina sista inspelningar. De blev dock liggande i femton år, och har nu med hjälp av Jeff Tweedys varsamma hand sammanställts till albumet Don’t lose this.
Gammelmansrösten är mjuk och mild. Kanske är det förtröstan man hör. Bettet och det speciella twanget i gitarren finns dock kvar. Blues, soul eller gospel? Hos Pops Staples flyter genrerna ihop. Stämningen är varm och familjär. De fyrtio minuterna är en värdig slutpunkt på ett mäktigt musikaliskt arv.

Annonser