Lo’Jo

Dela den här recensionen:

Lo’Jo är ett av de äldre banden inom ”världsmusik”-genren. Gruppen startades 1982 i Angers av Denis Péan (sång, piano och låtmakare), Richard Zenou (kontrabas) och Richard Bourreau (violin). Medlemmar har kommit och gått men Péan och Bourreau är fortfarande kvar. I den nuvarande uppsättningen märks särskilt de marockanska systrarna Nadia Nid El Mourid (sång, percussion) och Yamina Nid El Mourid (sång, kamélé n’goni). På det här albumet gästspelar också Erik Truffaz på trumpet och sexton andra gästmusikanter från hela världen. Albumet, Lo’Jos tolfte, har spelats in (i studio) under en av deras turnéer i Kanada, USA, Mali, Kina, Georgien, Benin, Sydkorea, Schweiz och har slutligen ihopmixats i Frankrike.
Albumet är en imponerande produktion med varierande klanger och rytmer. Det är lite lugnare än deras tidigare album, inte lika ”studsigt” och Denis Péon har tonat ner sin charmiga och skrovliga sångstil lite grann. Här blandas stämningsfulla filmmusikaktiga låtar (till exempel Nanji) med kabaretaktiga låtar och chansoner (som Chabalaï). Min favorit är Café des immortels – en gungig låt med dov genomträngande bas. De instrument som används på albumet är också otroligt mångskiftande, förutom kärnbandets piano, percussion, violin och trummor förekommer också koreansk gayageum, georgisk panduri, kontrabas, fagott, cello, persisk daf och olika elektroniska instrument.
Ska någon musik etiketteras ”världsmusik” ligger nog Lo’Jo nära till!