Matthew Halsall

Dela den här recensionen:

När harpan öppnar skivan är det svårt att inte tänka på Alice Coltrane. Och den andliga jazzen fortsätter sedan att ligga där och lura genom skivan. Det svävande och filmiska i musiken får mig också att tänkta på Cinematic Orchestra.
Det är inga stora känsloutbrott från solisterna, lyssnaren vaggas i stället tryggt in i stämningen. Efter ett tag blir jag ändå lite rastlös. Jag vill att musiken ska ge mig mer motstånd. Men det är stämningen som är det viktiga här. Variationerna kommer inte i känslorna utan snarare i vilka instrument som spelar de olika låtarna. Trumpeten byts mot stråkar som byter till flöjt.
Intrycket musiken ger är att Matthew Halsall vill se hur de olika klangerna kan ge en helhet och behålla den atmosfär som går igenom skivan. Till slut släpper jag den frustration som kröp på och hänger mig till musiken. För det här är framför allt riktigt vacker musik.