Snorre Kirk

Dela den här recensionen:

Nostalgi eller bara en lust att luta sig tillbaka mot gamla tiders fina jazz. Svårt att veta. Skivan svämmar över av lustfyllt spel i lustfyllda låtar. Det är som att återknyta bekantskapen med en gammal film och samtidigt inse att den berör, just nu. På nytt. Flera av låtarma på Snorre Kirks nya vax får mig att associera till monsieur Hulot, Jaques Tatis underbart underfundiga antihjälte från filmer som Semestersabotören och Min onkel. Eller varför inte någon av Woody Allens filmer.
Snorre Kirk visar sig vara en driven låtmakare, med många fina melodier i skjortärmen. Han är också skivans trummis. Vilket inte alls märks, många trummisar vill gärna visa musklerna på sina egna alster. Här möts man i stället av ett sparsamt och väl genomtänkt trumspel, inte ett slag för mycket. Annars hörs mycket blås, två saxofoner och en kornett, samt piano och ståbas. Melodisk jazz med en stor skopa charm som det är en fröjd att ta del av. Snorre Kirk visar med eftertryck att jazz inte behöver vara svår för att engagera.