Al Di Meola

Dela den här recensionen:

I mitten på sjuttiotalet var gitarristen Al Di Meola med om att skapa musikgenren jazzrock. Först som medlem i Return To Forever och sedan med ett rad hyllade soloalbum. Ekvilibrismen var ett av hans kännetecken, få gitarrister kunde spela lika halsbrytande snabbt som han. Mestadels var det elgitarren han trakterade, men ofta fanns det några fina låtar med akustisk gitarr också. Hans stil har varit en blandning av jazz och rock med en hel del latinska influenser, bland annat ymnigt användande av latinska slagverk. Sedan dess har han utforskat mer världsmusik plus att han spelat mycket av Piazzollas kompositioner.
Alla dessa influenser hörs på Elysium. Här står hans gitarrer i fokus, på varje låt radas till och med upp vilka gitarrer som använts. En rytmiskt spännande musik där det vid sidan av gitarrerna är slagverken som står i centrum men där också en hel del keyboards hörs. Han har lagt ner mycket jobb på kompositionerna, som är intrikata med många stämmor som vävs ihop. Inte fullt lika halsbrytande gitarrspel som förr, vilket är en fördel. Helheten i musiken blir i stället viktigare på en skiva som är väl värd att ägna uppmärksamhet.