Tara Davidson

Dela den här recensionen:

Vilken typ av sättning man kan vänta sig av kanadensiska saxofonisten Tara Davidsons fjärde album är inte svårt att gissa. Och precis som på klassikern The Lee Konitz duets från 1967 handlar det om duetter i plural – en serie möten mellan Davidson och en handfull olika gäster, på olika instrument.
Fördelarna med formatet är att det ger en naturlig variation till innehållet, samtidigt som de olika musikerna bidrar med ständigt ny stimulans. Nackdelarna är att kontinuiteten och helheten kan bli lidande, med ett spretigt resultat som följd. Davidson med gäster lyckas dock förhållandevis väl med att parera dessa blindskär, men likväl kvarstår ett problem: det är sällan som musiken når ner på djupet, de dansar på ytan men tillåter sig aldrig att åka under. Så oavsett om upplägget är konventionellt komp+solist eller om musikerna flätar in sig i kontrapunktiska krumbukter förblir känslan att de olika mötena sker för första gången. Det är trevligt, ibland snudd på intimt, men några känslostormar uppstår inte.