Skivrecension

Down to believing
Självutlämnande americana Lira Gillar

Allison Moorer

Down to believing

Skivbolag: eOne Music/Border
Recenserad av: Pierre Eriksson
Publicerad: 2 jun 2015

Dela den här recensionen:

Allison Moorer har alltid varit känd för sina ärliga texter. Hon har tidigare skrivit öppet om sina föräldrars mord- och självmordsdrama, om början och slutet på sina relationer och om besvärliga familjesituationer. Men frågan är om hon inte slår nytt personligt rekord i självutlämnande texter på sitt åttonde studioalbum.
Inspelningen påbörjades i januari 2012, samma månad som sonen John Henry diagnostiserades med autism. Under de två år som inspelningen pågick upplöstes även äktenskapet med Steve Earle och de två avgörande livshändelserna utgör fonden för majoriteten av skivans låtar. Vemodet, sorgen, smärtan, skulden och ilskan fullkomligt slår emot med full kraft, men på något märkligt sätt blir det ändå inte övermäktigt (men ibland bra nära). Kanske beror det på Moorers behagligt beslöjade röst, hennes Alabama-dialekt eller att hon är en skicklig textförfattare och vet när det personliga blir för privat.
Det lågmälda titelspåret utgör något av skivans nav, kring vilket övriga låtar utgår ifrån. Med en röst som andas sårbarhet och uppgivenhet konstaterar hon det alla relationer handlar om till slut: ”So I guess it comes down to believing / whether we do or we don’t / guess it comes down / to staying or leaving / whether we will or won’t.”
I betydligt rockriffigare Tear me apart stöter vi på en mer beslutsam Moorer som frågar sig ”What am I supposed to do when I want to scream every time I look at you?” Och i pianobaserade If I were stronger möter vi en Moorer som försöker rädda sig själv innan hon går under helt och hållet: ”I wish there were something / in my heart to give you / but I felt around and nothing’s left / I’m trying to dig deeper / but I’ve hit the bottom / I’ve got to let go and save myself.”
Kenny Greenberg, som producerade Moorers två första album, har gjort ett strålande jobb för att skapa såväl dynamik som välbehövlig luft åt de tunga texterna. Det är rockigt och skitigt på sina ställen och avskalat och lyhört på andra. Han sköter själv elgitarren med den äran, men ser även till att få in en banjo, en mandolin, en steel guitar eller en bozouki precis på rätt ställe. Allt med ett enda syfte: att skapa bästa möjliga plattform för Allison Moorers fantastiska texter och fenomenala melodier. Faktum är att det här är ett av de starkaste albumen på mycket länge.
Och även om Down to believing utgörs av tio nyanser av svart så avslutar Moorer ändå med sin egen form av egoboost (som är betydligt mycket mer attraktiv än all den positivitetspropaganda vi möter i många andra sammanhang). Ackompanjerad av en trånande slide, en försiktig mandolin och en inkännande akustisk gitarr slår hon fast i den smärtsamt vackra Gonna get it wrong att det faktiskt är okej även om allt går åt skogen: ”Here I am / all worn down to the muscle and the bone / done all I can / seems like everything I do turns into don’t / still I stand still I try /and I know I’m gonna get it wrong but it’s alright.”


Fler recensioner

Annonser