Karin Krog

Dela den här recensionen:

Det känns lite overkligt att läsa häftet som följer med samlingsskivan Don’t just sing med Karin Krog. Skivan är gjord som introduktion på de amerikanska och brittiska marknaderna, och sångerskan presenteras som en okänd storhet. Känner inte alla till Karin Krog? Uppenbarligen inte, trots att samarbetet med John Surman borde ha räckt för att göra henne till ett världskänt namn.
Men nog klagat. Urvalet ger en fin bild av Karin Krogs sångkonst. Dexter Gordons fläskiga ton hörs i Blues eyes och Ode to Billy Joe. Arbetet med Surman speglas i voice- och spoken word-experimentet Images in glass men också i skört melodiska stycken som Don’t just sing, där Surmans sax rinner som en underström till Karin Krogs sång.
I övrigt hör vi instrumentalister som Steve Swallow, Eje Thelin, Nils Lindberg, Steve Kuhn och andra ledande modernister i laddat samspel med Karin Krogs suggestivt småsträva röst. Allt är utsökt.