Skivrecension

Culcha vulcha
Jazzfusion

Snarky Puppy

Culcha vulcha

Skivbolag: GroundUp/Universal
Recenserad av: Timo Kangas
Publicerad: 26 sep 2016

Dela den här recensionen:

Knappt har publiken hunnit smälta den i februari släppta skivan Family dinner volume two innan det är dags för elfte albumet från Snarky Puppy. Det glatt gränsöverskridande musikkollektivet från Det Stora Äpplet byter spår – igen. De har ju gjort en grej av att allt är liveinspelat, utan några pålägg. Ofta filmat så att det kan bifogas en dvd med cd- eller lp-utgåvan. Som vid ovan nämnda ”familjemiddag” då gästerna hette saker som Väsen, Salif Keita, Susana Baca och David Crosby.
Den här gången är det nio originallåtar som gäller, i gruppens ursprungliga instrumentalstil. Inspelat i en studio belägen på en pecanodling i Texas, bara några minuters promenad från mexikanska gränsen. Pecannötter är inte det enda pålägget eller kryddan här.
En studioplatta alltså – den första på några år – och en som tillåtits vara mörkare och mer stämningsfylld än en uppsluppen festmåltid. Upprepade lyssningar öppnar nya musikaliska landskap och det är bara att konstatera att Snarky Puppy vände blad precis i rättan stund.
Utan gäster och utan gester är Snarky Puppy sig själva här – och de är många. Många instrumentalister. Jazzfusion är måhända en förlegad beskrivning av sakernas tillstånd, men icke desto mindre är det så Snarky Puppý jobbar, i positiv mening: de blandar, utan att tänka på måsten och regler. Stilar från olika delar av världen och från den afroamerikanska musikskatten. Flexibelt och med ett ständigt inneboende groove.
Ännu en ny skiva, ja. Finns det något band vars medlemmar jag skulle beskriva som hyperaktiva så måste det vara Snarky Puppy. De besökte Sverige under våren och i oktober kommer organisten Cory Henry tillbaka. Men den här gången med två helt andra konstellationer: The Revival och The Funk Apostles.


Fler recensioner

Annonser