Lisa Dillan / Asbjørn Lerheim

Dela den här recensionen:

Detta är norska Lisa Dillans andra Elvisplatta. Den första spelades in i Nashville med den sene Elvis kompband. På denna är gitarristen Asbjørn Lerheim närmsta och mesta partner med hjälp av smakfulla musiker som pianisterna Bugge Wesseltoft (orgelslingorna på Change of heart till exempel) och Tord Gustavsen (det nedtonat hårdsvängande pianot i I’m moving on) och trumpetaren Eivind Lønning. På två låtar spelar Elvis basist Norbert Putnam, utan anmärkning, men kanske mest för tråden bakåt.
Elvisfans får vara försiktiga, för Lisa Dillan har, också jämfört med förra skivan, tagit ett långt steg från Elvislandet. Låtarna står för sig själva i nedskruvade tempi och avskalade och underfundiga arrangemang, och har blivit Lisa-låtar. De flesta kommer från återupprättelsen med comebackskivan From Elvis in Memphis och tiden därefter, få hör till hans mest kända. Den annars så heta och mörka Fever materialiserar sig i ett närmast himmelskt vitt ljus.
Rösterna är mycket olika, trovärdiga båda. Om Elvis suveränt tolkar känslan i sångerna, förför med rösten om man vill (vem minns egentligen låttexterna?), frilägger Lisa Dillan just texten med oskyddad hals och en hälsosam tvekan, eller närmast förundran. Så får sångerna nytt eget liv.