Verneri Pohjala

Dela den här recensionen:

Trumpetaren Verneri Pohjala har länge varit ”ung och lovande” men med sitt tredje album får man säga att det är en fullfjädrad musiker med starkt uttryck vi möter. Redan på sin debut hade han ett både självklart och eget spel, något som bara fördjupats. På Bullhorn är det svårt att inte ryckas med av hans på en gång expressiva och lyriska spel, där han också varierar tonen förtjänstfullt. Många sköna klanger som ges djup genom att han ibland också spelar mindre skönklingande, det blir ett spännande flöde att följa.
Sedan starten har han samarbetat med pianisten Aki Rissanen och basisten Antti Lötjönen. På nya skivan hörs Teppo Mäkynen bakom trummorna. Tillsammans skapar herrarna ett högoktanigt spel, som inte nödvändigtvis låter nordiskt. Här är det mycket känslor i centrum levererade med hög energi, som snarare andas storstad än de tusen sjöarnas landskap. På några spår förstärks gruppen av saxofon, trumbon och cello, som ger orkestrala klanger till några spår och även lödiga solon. Ett album som övertygar både i gruppspelet och i de individuella insatserna.