Magnus Hjort Trio

Dela den här recensionen:

Kvint, sext, tillbaka, kvint igen. Med dessa och andra eventuellt ”blåa” intervall inleds Magnus Hjorts fjärde album, i ett temperament liknande det i någon av Erik Saties gymnopedier. Intensiteten tilltar därefter på senare spår, men stilen förblir återhållsam och sparsmakad.
Pianisten Magnus Hjort har ett lätt och fint anslag, och i det här sammanhanget ett tonspråk och en frasering som mycket påminner om Ahmad Jamal. Medmusikerna Lasse Mørck och Snorre Kirk levererar smakfullt och diskret ackompanjemang, samt, när så fordras, ett utmärkt in-the-pocket-sväng.
Vad mer kan man önska? Ja, tyvärr några saker. Dessa kan sammanfattas som en tydligare dramaturgi – musiken behöver berätta en historia. Mer exakt: starkare melodier, mer uppbyggnad i improvisationerna, färre självständiga segment i varje stycke (tydligare röd tråd) med mera. Allt är klanderfritt utfört, men när innehållet är så pass tunt tröttnar man snart. Och det är synd, för trion har större potential.