Masabumi Kikuchi

Dela den här recensionen:

Den japanske tonsättaren och kompositören Masabumi Kikuchi (1939-2015) blev en uppmärksammad figur på New Yorks jazzscen på 1970-talet. Trummisen Paul Motian gillade Kikuchi och spelade gärna med honom och höll också ett öga på den socialt kantige japanen. De lämnade båda den konventionella jazzen och blev motståndsmän med egna notblad.
I förordet till den här utgåvan av Kikuchis sista solokonsert, i Bunka Kaikan Recital Hall i Tokyo, citerar Ethan Iverson den japanske pianisten: ”Jag har förolämpat alla och jag är luspank. Det är mycket intressant att vara artist.”
Här spelar Kikuchi sina originella stycken, skeva, närmast konfrontativa och stundtals osköna inför en artig publik. Det är talande att de två ”melodier” han spelar, en tolkning av Black Orpheus (Bonfa/Maria) och den egna pärlan Little Abi (till dottern) drar ner ojämförligt mycket varmare applåder än övriga nummer.
Han är svår måste jag erkänna, men adagiostyckena, långsamma, försiktigt prövande med mycket rymd är stundtals enormt suggestiva. Iverson berättar att Kikuchi på en lapp hade en påminnelse på sin Steinway: ”Spela långsammare, jag låter bättre när jag spelar långsammare.”
Motian avled 2011. Kikuchi reste hem till Japan, spelade in Black Orpheus, men reste tillbaka till New York. Men utan Motian verkar han ha tappat lusten.