Lisa Björänge Quintet

Dela den här recensionen:

Lisa Björänge Quintet spelar jazz i den moderna mittfåran. Det som särskilt lockar är en skramlig direkthet och den känsla man får vid levande konserter. Det beror till stor del på ståbas och trummor (Pär-Ola Landin och Jon Fält) som sätter det skvalpande gunget precis i spelögonblicket. Tenorsaxen och pianot (Klas Toresson och Fabian Kallerdahl) och själva grupparbetet får också tid att utvecklas, som bra band på scenen ofta gör.
Spellusten och samspelet går nog före att uttolka själva texterna och låtarnas hemliga liv. Låtarna är förstås viktiga, men inte viktigast, de blir en trappstege att kliva upp på och hoppa ut från, som jazzmusiker brukat. Ibland hoppar man länge.
Med röstomfång och trivsam yvighet, betydande dynamik och fantasi ångar Lisa Björänge genom en jazzig blandskog. Fallande timmer, och Mamma Mia hör man inte en fäbodstinta kula Gimme gimme gimme (a man after midnight)? I Abba-originalen hörs i botten en popdunkande takt som pekar med hela handen. Här hör vi rytmer som pekar åt flera håll. Det finns motorvägsmusik, och så finns musik längs kostigar och i hagar.