! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Jazzrock-powertrio

Back Door

Back Door / 8 Street nites / Another fine mess

Skivbolag: BGO
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 27 maj 2015

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Back Door – trion med den okonventionella sättningen saxofon, elbas och trummor – bildades i början av 1970-talet och började sitt aktiva liv som husband i en pub ute på de Yorkshireska hedarna. Deras egenkomponerade och självutgivna – relativt råa – instrumentala debut (från 1972) bekostades av pubägaren men nådde snart Warner Bros som återutgav den året efter.
Skivan lyfter framför allt fram Don Asperys flyhänta saxspel och Colin Hodgkinsons melodiska, gitarrinspirerade och ackordrika basstil – deras unisonspel blev snabbt ett av Back Doors främsta kännetecken – men ger också rum för Tony Hicks följsamma, funkiga trumspel.
Uppföljaren 8th Street nites (1973) spelades in i New York, med Mountains basist Felix Pappalardi som producent. Den har en klart bluesigare inriktning, inte bara i sångerna (covers av Leadbelly och Robert Johnson) som upptar en tredjedel av skivan. Men det är fortfarande de instrumentala spåren som är gruppens styrka.
Another fine mess (1974) blev Back Doors sista skiva med Hicks. Den producerades av danske sångaren Peter Thorup och var ett betydligt mer ambitiöst projekt, men man tog också ett steg mot en mer strömlinjeformad presentation, genom att inkludera pianisten Dave MacRae på varje spår.
Det mer kommersiella soundet till trots är Back Doors musikaliska kärna intakt och Another fine mess innehåller flera av gruppens bästa spår (medryckande I’m gonna stay a long, long time, nostalgiska Detroit blues, tuffa The Spoiler, Soft Machine-lika Candles round your hat).
En mycket trevlig återutgåva, även om det hade varit kul om Back Doors fjärde och sista album också hade inkluderats.

Annonser