Hurrakel!

Dela den här recensionen:

Förra året hördes Anna Lund i två helt olika band. Pulserande, högenergisk frijazz med Anna Högberg Attack och som en av medlemmarna i Flocken, som förenar folkmusik – främst från Östeuropa – med jazz. När den superbegåvade och originella slagverkaren nu släpper en första skiva med egna bandet Hurrakel har jag ovan nämnda skivor i bakhuvudet och önskar, åtminstone till en början, att element därifrån även hade sugits in i Hurrakelmusiken.
Är det inte för mycket jazz, på något sätt? Jazz som låter som mycket annan jazz och fastnar i  ett visst sätt att spela. Delvis tycker jag det, även om Anna Lund, trummor, Vilhelm Bromander, kontrabas, NIls Berg, tenorsaxofon och basklarinett, och John Holmström, piano och synt, ofta hittar en melodisk och rytmisk lekfullhet som leder låtarna framåt.
Det är lyrisk och berättande jazz, med insprängda sidospår, musik som tänker, med luft under vingarna. I princip samtliga låtar har en lätthet som tilltalar, men det kan också vara alltför trevande, ibland är det som att de smyger omkring utan att liksom komma till skott. Nils Bergs band The Stoner tänker jag på ibland, naturligt, eftersom han är den enda blåsaren i Hurrakel, men det finns paralleller även rent soundmässigt.
Vissa småsaker gillar jag mer än hela låtarna, som John Holmströms trixande pianospel på Hellre röd, gästmusikern Mattias Ståhls vibrafon på sista spåret Hyperion, den vardagliga känslan på Aningens aning och när tempot ökar på Hillevi.