Fredrik Kronkvist

Dela den här recensionen:

Många gånger når musiker en extra dimension med sin musik när det finns en bärande idé eller ett tema i det musikaliska projektet. Något som gäller för saxofonisten Fredrik Kronkvists nya skiva där han sammanfogar latinjazz med inspiration från bland andra Dizzy Gillespie med den intellektuella respektive mer intuitiva jazz John Coltrane skapade. Det är ramverket, de musikaliska idéerna som är rötterna till det här projektet.
Stammen och grenverket blir till något vitalt eget, musikerna har fått till en twist på sin polyrytmiska jazz där samspelet mellan kubanske slagverkaren Eliel Lazo och trummisen Jason Marsalis skapar mycket av den glöd och eld som de andra musikerna kan spela över. Givetvis bidrar Johnny Åmans bas och Martin Sjöstedts piano och rhodes till det rytmiska flödet med ständiga nya rytmiska förskjutningar. På några låtar medverkar dessutom saxofonistens fru Miriam Aida med själfull sång. Med ledarens många suveräna solon därtill blir detta till en skiva där själen i musiken och det flyhänta spelet samverkar till en tämligen helgjuten skiva.