Branford Marsalis Quartet

Dela den här recensionen:

Att ge sig på att göra en nytolkning av John Coltranes fyrdelade svit A love supreme är lite som att skriva om Odysséen eller Johannes-evangeliet. Jonas Kullhammars kvartett gjorde det på inbjudan av skivbolaget Impulse på jazzfestivalen i Frankfurt 2011. På skiva året efter. JKQ gjorde en frisk, nyfiken liveversion och bevisade att man inte alls måste vara suicidal för att gå iland med projektet. Plus för gong-gongen.
Både Branford och brorsan Wynton Marsalis har gjort A love supreme förr och med den nya skivan går Branford all-in. På denna nya inspelning kompletteras cd:n med en dvd med intervjuer med bland andra Michael Brecker och Alice Coltrane, Johns fru och pianist de sista åren han levde, samt en konsertupptagning med Marsalis manskap från Bimhuis jazzklubb i Amsterdam.
I jämförelse med originalet så blir det mer åka av och mindre svärta. Marsalis har mer Brecker än Coltrane i tonen och även om det här inte är en skiva som behöver skämmas för sig så är det ändå bara att konstatera att John Coltranes, Elvin Jones, Jimmy Garrisons och inte minst pianisten McCoy Tyners spel står sig oanfrätt så här femtio år senare. Där Coltranes ton är en svetslåga och ett skri av desperation blir Marsalis aldrig riktigt utsatt eller lidande och tappar därför något av Coltranes sökande dimension. Vemod och skir grönska har den dock mer av sig. Inte minst i avslutande Psalm.
Men som Coltrane skriver: ”All paths lead to God”. Och enligt Alice Coltrane kom ju John ner från övervåningen efter ett par dagar med färdigskriven musik. ”Det var ungefär som när Moses kom ner från berget med stentavlorna.” Säger änkan Alice. Blasfemiskt? Lyssna själva.