Redaktionsbloggen

Psych-prog riktad mot den uppåtgående solens hjärta

Kikagaku Moyo, Jacco Gardner
Fritz’s Corner/Debaser Strand
Stockholm, söndag 31 maj 2015

Ett japanskt band som gör en cover på en låt av Träd, Gräs och Stenar – eller snarare International Harvester som bandet hette vid den tidpunkten? Japp, svensk hypnotisk progg har spritt sig över hela världen – till och med till ett gäng forna gatumusikanter i Tokyo. Som nu alltså spelar låten There is no other place, skriven av Thomas Tidholm och den saknade Torbjörn Abelli, och ursprungligen utgiven på LP:n Sov gott Rose-Marie redan 1968.

Progg och progg, förresten: dronebaserade rockexperiment ligger kanske närmare sanningen. Kikagaku Moyo, i sin tur, kallar den musik de gör för ”feeling good music” och siktar mot det inre universum lika mycket som det där uppe, ovan och runtomkring oss. Influenserna sträcker sig från de nyligen Lira-omskrivna skottarnas Incredible String Bands psykedeliska folkmusik till Kikagaku Moyos mer nutida landsmän Acid Mother’s Temple.

Att bandnamnet betyder ”geometriska mönster” på japanska säger en del om inställningen men berättar inget om den ständigt expanderande omkretsen. För inrutade verkar de inte vilja bli. Tomo Katsurada på gitarr och sång, Daoud Popal på gitarrer, Kotsuguy på bas, Ryu Kurosawa på sitar och annat – och så den fryntlige Go Kurosawa på trummor och sång. Tillsammans riktar de reglagen mot den uppåtgående solens hjärta, för att parafrasera det tidiga, psykedeliska Pink Floyd. Ett annat band som Kikagaku Moyo har beröringspunkter med.

Sitaren skapar psykedeliska stämningar som är rätt långt från indisk klassisk musik. Ihop med det hypnotiskt malande jammandet i gränslandet mellan psych och folkrock – samt några ytterligare, odefinierbara ingredienser – växer musiken i styrka och när jag blickar omkring i den mörka lokalen ser jag en djupt koncentrerad, stående publik.

Tyvärr är förbandets roll att bara värma upp inför huvudakten och detta drabbar även Kikagaku Moyo. Precis när magin börjar infinna sig på allvar är det dags för kvintetten att kliva av scenen. Det är bara att gratulera de göteborgare som tar chansen att se Kikagaku Moyo på Oceanen i kväll måndag, då Koloni arrangerar och har placerat bandet överst på affischen. När jag språkar lite med bandet efter Debaser-spelningen är de synbart glada över möjligheten att få sträcka ut sig och musiken i Göteborg.

Hajpade holländaren Jacco Gardner agerade denna söndagskväll huvudattraktion på Debaser Strand – officiellt sett – och det var inte helt lätt för hans band att följa upp den speciella stämning Kikagaku Moyo just hade skapat. Med en räcka releaser på heta etiketter som Trouble In Mind och Burger har Gardners blandning av psykedelisk rock och barockpop blivit ett samtalsämne bland såväl yngre tygväskor som äldre Shindig!-läsare.

Med charm och melodikänsla vinner Hardner över även många av de tvivlare i publiken som främst kommit för Kikagaku Moyos skull. Den där rörliga elbasen som skumpar fram bakom och runt de snirkliga psychsekvenserna … snyggt. Curt Boettcher möter M C Escher. Var det någon som sa ”geometriska mönster”?

Timo Kangas

Annonser