Homayoun Shajarian
Sohrab & Tahmoures Pournazeri
Berwaldhallen, Stockholm, 28 april 2016
Homayoun Shajarian, son till den persiska sångens ojämförlige ikon, mästaren Mohammad Reza Shajarian, är idag ett av de största namnen på den iranska musikscenen. Som den virtuosa sångteknikens värdige arvtagare har han varit väl bevandrad i den klassisk persiska musiktraditionen, och redan som sextonåring i början av nittiotalet briljerade han på handtrumman tonbak tillsammans med namnkunniga musiker som ackompanjerade pappan.
Men det var när far och son med snarlika röster började sjunga duo som populariteten tog fart, då de höga förväntningarna verkade nåbara när man först efter ett tag insåg att det är sonen som sjunger. Flertalet av Homayouns sjutton album sedan solodebuten för cirka tolv år sedan har varit i samma traditionella format som pappan, där sången i långa avsnitt saknar fast rytm och där verserna avslutas med akrobatiska kaskader av snabbt joddlande ornamenteringar som gör den persiska sången närmast unik – men sedan kom han att experimentera sig fram till sin egen väg genom att korsa olika stilar.
Denna kväll på Berwaldhallen framträder han tillsammans med de kurdiska bröderna Tahmoures och Sohrab Pournazeri, och liksom i de allra senaste albumen med dessa musiker visar sig denna konsert vara ännu ett kliv in i den eklektiska smältdegens skiftande element där traditionella lutor, santur och daff samsas med piano, elbas, stråkkvartett och cajón.
Stämningen andas stillhet när den inledningsvis lågmälda sången besvarar Tahmoures Pournazeris bräckliga klanger och korta melodislingor på persiska långlutan tar och i den skarpare melodikonturen på den mindre lutan setar. Med elbasens glidande och den arkaiska santuren ovanpå i slagverkets rappa takter låter det genast lite Bustan Abraham och senare lite new age här och var.
När lillebror Sohrab kommer in är det dock som om mjukstarten trollas bort; han känns som en sån där artist som hela bandet hoppas få på gott humör för det är då han lirar som djävulskt bäst. I en studsig tiotaktare som bara i början vill låta som Kamkars Ensemble sätter han fart på fiddlan kamanche och den sprudlande energin sprids över hela scenen varje gång han rör sig inlevelsefullt. Rytmen är i och för sig inte fullt så fyllig som det annars brukar vara i Mesopotamien, utan här vill den nästan bryta sig loss till 6/8, men det är snarare en typisk dialekt för Pournazeris hemtrakter, provinsen Kermanshah. Samma provins har varit hemvist för den mer metalliskt beskedliga kurdiska lutan tanbur, och det var just pappan Kaykhosro Pournazeri som förde in instrumentet i persiska ensembler.
Här väcktes publikens beundran tidigt med Sohrabs häftiga anslag med naglarna, och snart skulle man sättas i trans med denna stegrande och på samma gång statiska flykt upp och ner längs trånga trappsteg och närmast centralasiatiskt kärva burdunklanger. För en stund känns det inte alls avlägset att föreställa sig honom göra ett och annat hårdrockstecken efter detta, för att inte tala om en stage dive.
Åter lugnare takter där Tahmoures på tar får sällskap av pianots långsamma arpeggion medan bredpenseln i stråkkvartett och kontrabas gör filmmusik av hans stycke Chera Rafti (varför stack du?). I låt efter låt är Homayoun förvånansvärt sparsam med allt vad ornamentering och effektsökeri heter och i stället får man uppleva hans andra kvaliteter såsom värmen och innerligheten, styrkan och bärkraften och inte minst omfånget. Instrumenten fick glänsa däremot, med publikfriande solon på daff och cajón, och med mer modernt spel á la Hossein Alizadeh på tar.
Det orientaliska gjorde gott när stråkarna axlade melodin i en av de sista sångerna. Orientaliska tonarter med kvartstoner, alltså skalor som inte finns på piano, lyste annars med sin frånvaro, tills santuren bäddade för lounge så som den flög över stora vyer med brutna treklanger och helgjutna snabba löpningar.
De efterlängtade persiska ornamenteringarna anlände först i extranumret, där Homayoun Shajarian bjöd på akrobatik i de snabba melodierna till Rumis klassiska verser. Trots de olika instrumentala och stilmässiga ingredienserna så sjunger han i princip på samma sätt, så nog är det så att den persiska sången är kronan på verket utan att låta sig gå förlorad dessa nya klädnader. Homayoun Shajarian har lyckats bjuda in världen till den persiska sångens rike, och han är också på god väg att föra ut den persiska sången till världen.
text: Hama Biglari
bilder: Mats Einarsson
FOTNOT: Sveriges Radio kommer att sända konserten i P2 Live i höst, närmare bestämt tisdagen 20 september kl. 19.03.
