! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

Persisk och finsk tradition på Kista världsmusikfestival

26 nov 2014

I fredags fylldes den så kallade kryptan i Kista Kyrka av både finsk kanteletrio och persisk tradition. Liras Hamo Jino Biglari hörde ett fint musikaliskt möte.

Hossein Alizadeh är en av Irans absolut största musikikoner, inom den klassiskt persiska traditionens kanoniserade melodiska repertoar. En virtuos som med egensinnig frasering och modern spelteknik har sökt utforska detta musikarv, och hittat nya vägar med mestadels inåtvända och stundtals närmast stillastående improvisationer som då och ryter till och övergår i kompositioner med rytmiken i fokus. På Kista världsmusiksfestival spelade han först på sin egen uppfinning, den starkare och mer metalliskt klingande nya lutan shurangiz, i duo med Behnam Samani på handtrumman tonbak, och senare på den persiska lutan tar, i trio med sin son Saba Alizadeh på fiddlan kamanche. Men först ut på denna dubbelkonsert inför en huvudsakligen svensk-iransk publik i Kista kyrka blev Kantele Trio, finska toner med Helena Tuupanen och dottern Anni, på Finlands nationalinstrument – det urgamla hackbrädsinstrumentet kantele.

Mor och dotter bjöd på sockersöt vals à la speldosa där klangen ibland kunde låta lika blött som surfinggitarr, liksom på Susann McDonalds solostycke Moonlight, som påminde om bakgrundsvirvlandet i indisk musik med sydostasiatisk touch. Att kantele har stor klanglig bredd framkom inte minst i kompet, som kunde vara gitarr ena stunden för att bli piano i nästa, liksom ha sjuttiotalsrock – Eagles kända Welcome to the Hotel California – över arret till ännu en vemodig folkton. Att locka de olika invandrargrupperna till annan musik än respektive grupps egna tradition har varit något som festivalens grundare Rostam Mirlashari strävat efter under alla år. Kvällens program var ett lyckat exempel på sådana musikaliska möten, då kantelens intimitet kom den lilla amfiteaterliknande runda salen väl till pass, likaså det finska vemodet till publikens icke så sorglösa kynne.

Det forsade till redan i inledningen av Alizadehs utforskande i en tonart som hade kunnat vara dur om skalans sjunde ton inte hade sänkts med en kvarts tonsteg. Man kan fråga sig om detta verkligen är improvisation så som programtiteln angivit, Alizadeh höll sig till presentation av en rätt begränsat melodiskt material i lite olika variationer. Omsvängning till skuggpartier och viskande toner ökade spännvidden i det klangliga, medan rytmiken i Samanis lyhörda handtrumma skapade gravitation både i det åtstramade för att sedan driva på i stegrande episoder. Men melodiken nöjde sig alltjämt med växlingar mellan diverse tekniska grepp som drillar, silkeslena toner, skalor, plötsliga pauser och andra inslag som liksom inte ledde vidare.

Det var först efter pausen som smäktande persisk melodik med utsökt broderi framfördes där kamanches spröda och sorgset hesa klagan, och de så ombytliga plektrumanslagen på lutan tar, tillsammans med fingertoppsspelet på handtrumman skapade ett krispigt sound, som om musiken vandrade bland höstlöv. Stundtals var det hänförande vackert i denna tonart som tog sin början i durklanger (nu utan sänkning) med broar till andra tonförråd dit kamanche ledde vägen, medan Alizadeh gärna följde efter för inre sökande även i dessa hörn och vrår. Allt för att sedan hitta tillbaka till den ursprungliga skalans upphöjda stämning – ja som den exalterade dansen i en persisk miniatyr. Alizadehs komposition Torkaman, ett rasande stycke med galopperade rytmik, fick bli extranumret efter de stående ovationerna.

Hama Jino Biglari

Annonser