Redaktionsbloggen

Paul Simon följer inte strömmen

29 okt 2016

Paul Simon
Stockholm Waterfront,  tisdag 25 oktober 2016.

Det blir en lång och unik konsert med legendaren Paul Simon i det förhållandevis intima Stockholm Waterfront. (Jag jämför med rapporter från den tidigare konserten i Scandinavium där det kunde vara vanskligt att se något med tanke på frånvaron av videoskärmar.)

Från min plats på fjortonde raden ser jag riktigt tydligt, och alldeles mot slutet smiter jag fram och intar en tom stol på sjätte raden. Då hamnar jag så nära Paul Simon att jag ser varje ansiktsuttryck. Och då blir det ännu klarare att artisten är märkbart tagen av mottagandet.

Konserten drabbas av två strömavbrott, då ljudet försvinner och vi hör blott ett väldigt svagt, svagt ljud, så fjuttigt som det låter på scenen. Paul Simon löser situationen galant genom att plocka fram den akustiska gitarren och mata på med publikens utropade önskelåtar. Första gången blir det Simon & Garfunkels klassiker Cecilia, till en ung dams oförställda glädje. Hon ställer sig och skriker rakt ut, med mobilen och händerna i luften. Jag gissar att hon heter Cecilia, eller att mottagaren av eventuell mobilfilm gör det.

America får vi också höra, trots att somliga i publiken önskar sig I’m a rock. En väldigt vacker version, och det är nästan så att jag hoppas på att First Aid Kit ska smyga upp på scenen och stämma in. Covers som Mystery train och Bye bye love tillhör också det godmodiga strömavbrottsmaterialet. ”Jag brukar aldrig sjunga de här låtarna längre”, säger Paul Simon. De flesta i lokalen hjälps åt med den biten. Unika ögonblick, som sagt.

Och ett unikum som artist, det är han, Paul Simon. För trettio år sedan fick hans karriär en nytändning när han spelade in albumet Graceland med sydafrikanska musiker. Det är i den musikaliska riktningen han i stort rört sig sedan dess. Mycket rotmusik och diverse folkmusikaliska inslag. Ett dragspel som doftar bubblande cajungryta, preparerat piano, afrikanskt medryckande trum- och slagverk. Ihop med Simons patenterat vintage-rock’n’rolliga trådar och outslitligt melodiska singer-songwriter-sömmar blir det en effektiv och direkt kommunicerande musik. Vänligt, varmt och välkomnande.

Därtill med åtskilliga välartikulerade textvändningar och några humoristiska drag. Som i en av mina favoriter: den färska och otvunget svängiga dörrvaktsbetraktelsen Wristband, som kommer mot slutet av konserten. Det är tydligt att medlemmarna i tiomannabandet har väldigt roligt på scen. Ibland får en eller båda av blåsarna ta en paus; här tjänar vi låten och överdrivet ekvilibristiska uppvisningar hålls till en snygg miniminivå. Fast det syns ju så tydligt hur mycket Paul Simon diggar sina medmusikanter.

Publiken är med på noterna från inledningen, med en instrumental Proof som snabbt glider över i The boy in the bubble. Låtar som Dazzling blue är ökentorr bluespop. That was your mother tar med oss till Irland, medan Rewrite tävlar med Tom Waits och är Paul Simon på sitt aningen mer aparta humör. Evergreens som stämsångsmättade Slip slidin’ away och den reggae-mjukgörande Mother and child reunion. Spirit voices tar med oss på en flodresa in i den besjälade naturen, med ett soft sound och rullande sydafrikanska gitarrfigurer.

Titellåten Stranger to stranger från årets album placeras mitt i konserten och tillåter några av oss att ta en kisspaus. Skivans inledningslåt The werewolf förses med förinspelade varulvsylande och gitarristen/multiinstrumentalisten Mark Stewart blåser i sin didgeridoo. El condor pasa (If I could) luftas endast i en kortare, instrumental version, som ett slags intro till låten Duncan. Diamonds on the soles of her shoes är bara oemotståndligt ljuvlig den här kvällen. You can call me Al får fötter och höfter att jobba, medan Still crazy after all these years sätter ned oss på en barpall. Som Povel Ramel rappade: ”Garfunkel i bardunkel”…  

Generöst med extranummer också. Jodå, vi får The boxer, och allra sist står Paul Simon ensam på scen med en gitarr och sjunger Sounds of silence. Ja, det är bara att kapitulera inför Paul Simon. 75 år gammal men väldigt fit och med en energi och en scennärvaro som räcker och blir över. Även när strömmen går.

Timo Kangas


Fler recensioner

Annonser