Redaktionsbloggen

Ömsint Frisell i stråkdräkt

19 okt 2015

Bill Frisell ”Music for Strings”
Grünewaldsalen, Konserthuset, Stockholm Jazz Festival, lördag 17 oktober 2015

Stockholm Jazz Festival lider mot sitt slut och fyrar av några riktiga rökare. Som halvannan timme i Bill Frisells sällskap. Den mångsidige mästergitarristen från New York har genom åren givit sig i kast med allt från moderna kompositörer som Charles Ives och Aaron Copland över country och blues till metalliska kamikaze-knockouts med Naked City. Det känns lite som om mister Frisell gett sig den på att täcka in varenda litet skrymsle av USA:s djupt rika musikaliska rum.

Den här gången riktar han bland annat ljuset på Woody Guthrie. En man som inte går att kringgå om vi diskuterar den nordamerikanska folkmusiken. Utan Guthrie inga Bob Dylan och Pete Seeger. Att hans musik resonerar än i dag visar inte minst det projekt med uttolkningar av överblivna Guthrie-manuskript som Wilco och Billy Bragg ägnat sig åt. Och så har vi ju själva klubben Woody – numera främst i Göteborg – som på 2000-talet oförtrutet sett till att ta country- och americana-artister till vårt land.

I Bill Frisells händer blir Woody Guthries musik ledigt och lätt till ett med det övriga materialet i mannens repertoar. Temat från This land is your land kommer som kvällens första verkligt igenkännbara melodistycke. Det är långt till Naked Citys noisekrevader när denna mjukt böljande musik rullas ut efter en inledande, mer friformsdoftande låtstruktur. ”We have rehearsed – a lot!” som den sittande Frisell säger med glimten i ögat.

Med sig har Frisell en tajt men öppensinnad trio musiker i Jenny Scheinman (violin), Eyvind Kang (viola) och Hank Robert (cello). Robert kör ofta kontrabasstuket och har synbart roligt när han spelar. Upp med högerbenet ibland för att dämpa. På en låt liksom kammar han strängarna nedanför stallet med sin stråke, uppåt. Samtidigt kliar vänsterhandens fingrar på strängarna upptill på instrumentet.

Musiken är lekfull; framförandet ömsint. Guthrie blandas med egenkomponerat, Bröderna Cartwright-teman, filmlåtar, hödoftande lantligt fiolspel och Buffalo Springfields 60-talsklassiker For what it’s worth (Den som går ”Stop children/What’s that sound …”). Det är andra kvällen jag hör en Neil Young-låt (just den här förvisso skriven av Stephen Stills) framföras av en amerikansk jazzartist i det här huset under årets festival. Lizz Wright sjöng ju Old man i fredags. Valet av låt väver ett ytterst vagt tema av protestsånger; sånger om sociala oroligheter.

Och Bill Frisells kärlek till musikhistorien, inklusive populärmusiken från hans unga dagar, känns ju igen från fjolårets Sverigebesök med en helt annan samling musiker.

Som helhet får vi oss till livs lite gammalt, lite nytt. Lite light-spräckigt, aldrig över gränsen. Mycket är lika vackert som den ståtliga Grünewaldsalen vi sitter i. Det hela avslutas i lugnets tecken, med den patenterat Frisellska varianten av kammarjazz.

Timo Kangas


Fler recensioner

Annonser