Igår tillkännagavs 2019 års statliga stöd till musikarrangörer från Kulturrådet. Omdiskuterat redan i höstas inför denna omgång var de nya riktlinjer som infördes för stödet, eller snarare för själva ansökningsproceduren.
Tidigare har riksorganisationer som RFoD (Riksförbundet Folkmusik och Dans) och riksförbundet Svensk Jazz tilldelats en pott vardera att efter eget huvud fördela vidare till anslutna arrangörer.
Nu måste alla arrangörer söka själva, direkt till Kulturrådet som centralt utreder och fördelar stöden – vilket skapade oro i leden – skulle myndigheten ha samma förståelse för och kännedom över lokala småföreningar ute i landet?
När besluten nu kom visar det sig slå – högst olika. På folkmusiksidan är skillnaden närmast försumbar: beloppen och fördelningen är på det stora likvärdiga med hur det sett ut tidigare.
Men inom jazzen ser det annorlunda och för många allvarligt ut. Tretton jazzföreningar har fått avslag på sina ansökningar och står plötsligt helt utan statligt stöd sex veckor in på verksamhetsåret, ofta med redan bokade vårprogram.
Och, påpekar Svensk Jazz, över hälften av landets jazzklubbar får sänkt stöd.
– Kulturrådet lyfter plötsligt bort sammanlagt 390 000 kronor, trots att de har haft 1 230 000 kronor mer att fördela i år. Det här är ett dråpslag för Sveriges jazzliv, säger Karin Inde, verksamhetsledare på Svensk Jazz.
Hennes kollega Gunno Sandahl, ordförande i samma organisation, fyller på:
– Kulturrådets agerande är förödande för jazzklubbarnas utveckling och väldigt oansvarigt, då vi befarar att flertalet av de tretton föreningarna som nu står utan stöd, inte kommer att överleva.
Kulturrådets enhetschef Veronica Lamppa Lönnbro svarar i ett mejl att de inte har i uppdrag att gynna vissa genrer framför andra, utan ansvarar för att det ska finnas en mångfald av musikaliska uttryck av hög kvalitet i hela landet.
– Referensgruppen har beaktat tidigare beviljade bidrag men valt att göra omprioriteringar utifrån de ansökningar som inkommit. Trots detta går mer än en fjärdedel av verksamhetsbidraget i det senaste beslutet till Svensk Jazz som riksorganisation och till anslutna medlemmar.
Jag undrar hur det kan komma sig att det nya ansökningsförfarandet lett till så pass stora skillnader i utfallet.
– Grunden för bedömning av ansökningar är densamma som tidigare, men verksamhetsbidraget har öppnats upp för aktörer med annan medfinansiering än kommunalt och regionalt stöd.
Hon menar att det tidigare systemet, där riksorganisationer vidareförmedlade bidrag, ledde till bristande transparens.
– Från och med denna ansökningsomgång finns det en och samma referensgrupp som gör en bedömning av alla ansökningar. Referensgruppen har gått igenom varje enskild ansökan i relation till samtliga ansökningar, till skillnad från tidigare då det fanns flera beredningsinstanser och det fanns en risk för olika bedömningar beroende på vart aktören hade skickat sin ansökan.
Har det tidigare systemet hållit tillbaka vissa typer av arrangörer? Hämmat utvecklingen och befäst gamla strukturer på ett negativt vis?
– Tidigare har kommunalt och/eller regionalt stöd varit en förutsättning för att få ett bidrag. Aktörer utan offentlig medfinansiering har definitivt missgynnats av bidragssystemets utformning. Utöver det kan man säga att stora delar av verksamhetsbidrag varit ”låsta” till riksorganisationer och därmed har det varit svårt för referensgruppen att göra omprioriteringar i bidraget utifrån direktivet.
En sådan uttalad omprioritering har i år varit att gynna arrangörer som står för ”förnyelse och utveckling”, såväl i betydelsen repertoar som i själva arrangörsskapet.
Det nya systemet tycks slå särskilt hårt mot jazzen?
– Kulturrådet har inget uppdrag att gynna vissa genrer framför andra, utan ansvarar för att det ska finnas en mångfald av musikaliska uttryck av hög kvalitet i hela landet. Referensgruppen har beaktat tidigare beviljade bidrag och trots det valt att göra omprioriteringar utifrån ansökningar som inkommit. Trots detta går mer än en fjärdedel av verksamhetsbidraget i det senaste beslutet till Svensk Jazz som riksorganisation och anslutna medlemmar.
En stående diskussion i svensk kulturpolitik är bristen på kontinuitet i bidragssystemen – många hade redan hunnit räknat in sina stöd i årets budgetar, varför kommer egentligen beskeden så sent?
– Kulturrådet skulle gärna vilja besluta om bidrag tidigare men myndigheten får sitt regleringsbrev (och besked om disponibla medel) ett år i taget, i slutet av året. Vad gäller musikarrangörer utgör bidrag från Kulturrådet generellt en mindre andel av intäkterna. Det är biljettintäkter och kommunalt stöd som spelar en större roll bland arrangörernas intäkter.
Jag avslutar med att fråga Karin Inde på Svensk Jazz om inte Kulturrådet har en poäng, att det gamla systemet gynnat vissa typer av arrangörer på bekostnad av andra?
– Vi pratar småslantar av det sammantagna statliga stödet till musik. Arrangörspotten är en mycket liten del av allt stöd till musiken. 390 000 kr inom denna pott är i sig en mycket liten del av den. Men för dessa 13 föreningar kan det vara skillnaden mellan att få till en handfull konserter per år eller inga. Att Kulturrådet väljer att göra ett statement av att de nu tar ansvar för musikalisk breddning i arrangörsledet med hjälp av dessa i sammanhanget kaffepengar och på bekostnad av 13 hela verksamheter gör mig bestört. Dessutom utan förvarning, två månader in på året det gäller.
Patrik Lindgren
Tidigare stödda föreningar som fått avslag på sina ansökningar om statligt stöd i år:
Fridals Kulturförening, Mellösa
Föreningen Hot House, Malmö
Föreningen Jazzligan, Fagersta
Föreningen LiveJazz Emmaboda
Jazz Klubb Syd, Farsta
Karlskoga Konsertförening
Motala Jazz & Bluesklubb
Olofströms Jazzklubb
Seffle Jazz Club, Säffle
Stenungsunds Jazzförening
Söderhamns Jazzklubb
Trollhättans Jazzförening
Tyresö Jazz & Blues
