Redaktionsbloggen

Mohsen Namjoo utmanar i alla riktningar

28 feb 2015

Mohsen Namjoo
Stockholms konserthus, 21 februari.

Sångaren Mohsen Namjoo är i dag den iranska alternativmusikens frontfigur. Med sin smala setar i handen är han en karismatisk och tillika kontroversiell trubadur som utan omsvep och med deklamerande röst når ut med sina satiriska och på köpet skruvade texter. Nytt och därmed provocerande och svårsmälta var hans plötsliga växlingar mellan opolerat rustik folksång, klassisk persisk ornamentik och rockigt rytande utbrott, med många reaktioner och placeringsförsök som följd.

Eklektiker med plötsliga avstickare mellan öst och väst, eller också stad och land; postmodern blandare av högt och lågt, såsom han plötsligt slår ut en vägg för att gå från Rumis klassiska verser till alldaglig urban jargong; anarkist; rentav galen när sången övergår i skrik, knarr eller ett närmast komiskt hickande. Framträdandet på Stockholms konserthus ingår i Europaturnén efter främst senaste albumet med den besynnerliga titeln Trust the tangerine peel, dock med nytt band bestående av gitarr och bas samt slagverk och fiddlan kamanche, och med Namjoo själv på setar.

Så visst har han rört upp känslor, och då inte bara hos puritaner och sångpoliser utan även politiskt med sina satiriska texter. 2009 fördömdes han av det religiösa ledarskapet i hemlandet och tvingades lämna Iran för USA. Väl där har han nyligen förargat rojalistiska exiliranier med nya sången Reza Khan som raljerar över den barske näst siste kungens importerade modernisering. Just den sången rev han av tidigt denna kväll, med raska takter à la gipsyjazz, där Namjoo med byråkratisk ton läser upp gamla nyheter om schahens första giftermål, och förklarar i efterhand att han sjöng dennes första frus namn i falsett för att hon liksom försvunnit i det förgångna – återigen med satiriska undertoner då de torg som förr döpts efter henne numera har religiösa namn.

De flesta låtar som sedan följer är antingen covers av välkända rock- och blueslåtar med lite iranska tillägg eller också har de influerats av t ex rytmen – i vilket fall så har det varit lyckat. Som i Claptons Layla, där gitarrens komp bäddar för inåtvänt sökande i den iranska tonarten navaa med lågmälda sammetstoner hos kamanche, likaså i låten Jabr som bygger på Nirvanas Love buzz och som också utmynnar i det mollbesläktade shoushtari. Namjoos sång breder ut sig från sträva toner till persiska utsmyckningar med gäll högt röst för att sedan övergå i långa ljusa toner på låtsasmunspel (som tror sig vara trumpet) med händerna framför munnen. Dessa varvas med lantliga sånger från Namjoos hemtrakter i Khorasan med utpräglat nasala toner som leder till ryckigt svängiga persiska sjutaktsdanser där elgitarren koketterar med välkända slingor som en gång varit Teherans kännetecken.

Också slagverket är suveränt och andas liksom naturligt hela konserten igenom, och inte heller något annat instrument får för sig att så att säga stå framför musiken. Namjoo själv står i alla fall utanför musiken rätt ofta, och det funkar. Man blir nästan förvånad de gånger han levererar en enda stämning utan att skruva till det med stilbrott, och när han visar att han minsann kan leverera en pärla med klassisk persisk sång så ökar ens nyfikenhet på varför han gör som han gör. Som tur är så får man hjälp på traven då han förklarar hur han har tänkt, t ex med formalismen i en låt där stavelser och fonem står i fokus utan någon innebörd, och med konceptbytet i Led Zeppelins Whole lotta love från sexuell extas och orgasmskrik till en mors förtvivlade skrik efter en att ha förlorat sin son då texten dessutom är en vaggvisa som Namjoos mor brukade sjunga för honom. Här går Namjoo verkligen in i rollen och med en röst som börjar låta AC/DC för händerna mot ansiktet som en mor skulle ha gjort för att riva sig i ansiktet.

Extranumret fick bli publikfavoriten Toranj, sjutaktaren med ursinnigt raseri, som här hamnade i en lite väl avskalat instrumentalt episod med neddraget tempo. Men för mig var höjdpunkten ändå låten Man mast där Rumis Man mast o to divane (jag berusad och du galen) fäster som aldrig förr i den lekfulla upphackningen med upprepade stavelser som ska passa rytmlånet från Johnny Cash. Kanske det ligger något i kommentarerna på sociala medier, för nog krävs lite galenskap, måhända genialisk sådan, att surfa på allehanda nutida uttrycksformer utan att vare sig vilja glänsa bara på ytan eller tappa fotfästet och drunkna under övermäktiga vågor.

Mohsen Namjoo får gärna vara divane, för mig fick han mast.

Hama Jino Biglari


Fler recensioner

Annonser