! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

McBrides trio briljerar inom vidsträckta områden

15 mar 2016

Christian McBride Trio
Stenhammarsalen, Konserthuset Göteborg, 14 mars 2016.

Det är en ynnest att få uppleva Christian McBride Trio från första rad i en fullsatt Stenhammarsal. Med detta sagt kan vi gå vidare till detaljerna.

Trion framförde en varierad repertoar under kvällens två set – vi hörde allt från standards till sjuttiotalsdisco och melodiska originallåtar. Oavsett vilket material trion närmar sig gör de musiken till sin egen. Ingen tristess eller autopilot här med andra ord.

Som exempel: låt oss lägga upp gruppens version av Caravan på obduktionsbordet. Arrangemanget av stycket är uppbrutet, ja, fragmentariskt, men delarna är så väl ihoppusslade att musiken håller samman bättre än vore den en homogen enhet. Tänk er en blandskogs komplexa styrka i jämförelse med en sterilt plan(t)erad granskog.

Trion ger oss en glimt av ursprungskompositionen, men allra mest får vi ett ljudande bevis på hur långt jazzen utvecklats sedan låten skrevs. Varför skulle dessa musiker ödsla sin energi med att spela det som är givet, den Caravan som vi redan har marscherande i våra hörselgångar? Hellre verkar trion vilja spela kring det givna.

Bara inom ramarna för Caravan hittar trummisen Jerome Jennings oräkneliga, ofta humoristiska, infallsvinklar – nya spelsätt och nya sound; hans inledande precisa kantslag bildar ett småputtrande och flexibelt cascara, för att sedan gå över till snabb swing. Fokus flyttas därefter till pukor och ride – på pukorna spelar han därefter spännande trading-solon med McBride, som med lätthet svarar på Jennings lekfulla kommentarer. 16-delar är ingen match för McBride och hans solon är melodiskt tydliga, samtidigt virtuosa.

DSC_1161Även unge pianisten Christian Sands har tusen ljudvärldar i sin musikaliska verktygslåda. Hans solon över swing är tekniskt briljanta, men hans stora antal kromatiska inledningstoner i komplexa linjer blir alltför flyktiga och hastigt presenterade för att få genomslag hos mig.

Låt oss däremot rikta skalpellen mot trions tolkning av The lady in my life (från plattan Thriller). Här spelar Sands det finaste, mest fulländade pianosolo jag har hört på väldigt länge. Arrangemanget av denna ballad innehåller tillbakalutad time och softa, fylliga harmonier (tänk Robert Glasper), med ett groove som är hur sexigt som helst.

Sands bygger sitt solo långsamt, delvis med hjälp av små förskjutningar av fraser inom takterna. Han går inte helt out (utanför den givna skalan/tonförrådet) förrän solot når sin klimax och Jennings, som noggrant hängt med Sands på denna dynamiska resa, svettas på andra sidan scen. Det är så fantastiskt att jag kommer på mig själv med att sitta och skratta, för att sedan gråta en skvätt. Hysteri ligger nära till hands.

DSC_1167Men det är precis de här känslorna som gör somliga – ytterst få – musikupplevelser unika. När musiken blir en livsbejakande kraft och där hjärna (objektivt sett tre fenomenalt skickliga musiker i framkanten av nutida jazz) och hjärta (subjektivt, rosa fluff) bekräftar varandra i tolkningen av musiken.

text & foto: Sunniva Brynnel

Annonser