Isabella Lundgren
Fasching, Stockholm 29 oktober 2016.
Klockan går mot midnatt och 2014 års jazzkatt Isabella Lundgren håller hela Fasching i sin hand; i ett komtemplativt stilla lyssnande till hymnen Fear and trembling från nya skivan Where is home.
Nobody falls short, sjunger Isabella som det borde vara ett credo för vår tid. Faschingpubliken vill inte låta henne gå, Isabella och bandet med Calle Bagge, Niklas Fernqvist och Daniel Fredriksson lägger den stilla hymnen till vila och gör en fjäderlätt hårdsvängande Pennies from heaven och gospelbluesig Nobody knows. Nobody fanns med på Lundgrens förra skiva Somehow life got in the way, ett album med hälften av titlarna ur den amerikanska sångboken.
På Where is home står Isabella själv bakom varje spår, antingen text eller musik eller för båda, med undantag för Sometimes I feel like a motherless child som hon och bandet gör närmast avstannande under releasekonserten. Where is home är en kvartettskiva som hämtat hem det storslagna kammarorkestrala till en koncentrerad intimitet som riktar kraften utåt mot makten och inåt mot den enskilda människan i sina svåraste stunder. Lundgren siktar mot hjärta och hjärna och når i stort sett alltid båda.
Med några omkastningar i låtordningen spelar Isabella och bandet hela Where is home där titellåten griper hårdast tag om ett uppmärksamt auditorium. Bagges pregnanta lyricism, Fernqvists rika eftertänksamma ton och Fredrikssons beatpoetiska exakthet förvaltar titelspåret, Fear and trembling och On Liberty till blivande klassiker. Isabella sjunger nästan uteslutande inifrån själens epicentrum denna oktoberkväll i Dylans år.
Magnus Östnäs
