Tonbruket
Fasching, Stockholm 25 oktober 2018
När jag häromdagen recenserade en konsert med supertrion Rymden, där Dan Berglund ingår, beskrev jag i förbifarten Tonbruket som ”kroniskt hyllade”. Det förvånar alltså föga att en lång kö ringlar från Faschings entré ner längs Kungsgatan när just Tonbruket gästar scenen. Väl inne i lokalen är det förstås fullständigt knökfullt.
Bandets popularitet är befriande, eftersom det så totalt sopar genrebeteckningar åt sidan. Inte bara har låtarna helt olika karaktär, utan under varje styckes gång tar det många olika former. Något som börjar skirt och stillsamt kan plötsligt förvandlas helt när en distpedal trampas in och en orgel eller pedal steel ryter loss, eller ett trumgroove bryter ut. Det händer väldigt mycket i Tonbrukets musik, och det uppskattas uppenbarligen.
På Fasching inleder de med ett långt sjok bestående av tre låtar, där Sinkadus med sin fina klaviaturmelodi avlöses av en brutalt distad kontrabas och närmast kaotiska utbrott i alla instrumenten som övergång till nästa låt. Just finstämda melodier är det gott om i Tonbrukets musik, och den vackra Gripe är närmast en ballad, med flygeln i centrum och mjuka pedal steel-klanger och skimrande cymbalcrescendon i bakgrunden. Via ett bassolo och en gradvis tempoökning glider den över i det stadiga groovet i Dig it to the end, vilket utlöser igenkännande tjoanden i publiken. Låten utmynnar i ett vildsint orgelsolo där Martin Hederos står dubbelvikt över klaviaturen och kalufsen fladdrar åt alla håll.
I Balloons bubblar elpianomelodin mysigt i början över Andreas Werliins finurligt tickande träblocksrytm, men efterhand börjar trummorna bli tyngre och kontrabasen riffigare, och när Johan Lindströms elgitarrsolo drar igång har keyboardspelet förvandlats till spottande och fräsande tjut, förvrängt genom allehanda apparater. En typisk Tonbruket-förvandling.
Under konserten bjuder bandet generöst på inte mindre än fyra nya låtar från nästa album som är under produktion. En av dem bygger på ett stadigt, monotont groove på akustisk gitarr och trummor, med fint melodispel på Berglunds stråkbas och Hederos fiol. I en annan läggs en cymbal på virveltrumman för att skapa ett mjukt klonkigt ljud, kombinerat med stillsamt klubbspel på cymbalerna. En mängd små slagverk används under spelningen som komplement till och ofta i kombination med trumsetet, som maracas, tamburin, diverse rassel och en liten gong, och kreativiteten sprudlar hos alla bandmedlemmarna när det gäller att hitta nya ljud och klanger.
Att Tonbruket är på strålande spelhumör visas inte minst av att de båda extranumren tillsammans klockar in på närmare halvtimmen. Polka Oblivion är så långt ifrån en snabb, hurtig polka det går att komma, med fint stråkspel på både bas och fiol, och efter den drar Werliin igång Vinegar Heart med sitt hetsiga trumintro som en utmärkt avrundning på en lika mångsidig som lysande konsert.
text & bilder: Rasmus Klockljung
