Golbang
Bryggarsalen, Stockholm 22 oktober 2016.
År 2002 blev jag inbjuden till releasekonserten när bandet Golbang släppte sitt andra album, och jag blev fullständigt fast från första stund. Sedan dess har jag sett dem live 15-20 gånger, bland annat när de skulle släppa sin fjärde skiva 2012. Det var en utmärkt konsert men skivan var inte färdig, och faktum är att den dröjt och dröjt. Faktiskt ända till nu, men äntligen är den klar, och det ska förstås firas med en stor konsert!
I kvällens första set spelar bandet samtliga tio låtar från nya albumet Morid. De inleder med några låtar med sitt sedvanliga sväng, i vissa fall är oktetten förstärkta med ytterligare fyra musiker på stråkar och blås. Därefter dras det ned rejält på intensiteten när ett par akustiska sånger följer, bland annat en vacker version av den svenska folkvisan Allt under himmelens fäste.
Rostam Mirlashari har fortfarande en av de vackraste röster jag har hört, och den gör sig lika bra i sådana här stämningsfullt lågmälda visor som i de mer ösiga styckena. I ett par låtar får bandet sällskap på scenen av dansare, och i den kurdiska folksången Gallawêja, med smittande svängiga rytmer och snyggt fiolsolo av Pedram Shahlai, drar publiken igång ringdans. Setet avslutat med skivans titelspår, en stillsam melodi i 7/8-takt med snyggt flöjtspel av Daniel Reid.
Andra set blir en kombination av Golbang-klassiker och gästspel. Här spelar de ett antal av sina bästa låtar från tidigare skivor. Det är framför allt i de som är försedda med komplexa polyrytmer från trummisen Marcelo Nunez och slagverkaren Liliana Zavala som grund för Golbangs patenterade, oemotståndliga sväng, som de visar att de fortfarande är ett av landets absolut främsta liveband.
Sångerskan Pari Isazadeh gästar i en duett i sången Bahar, och Rostams son Bamshad Mirlashari visar att sångtalangen uppenbarligen går i släkten i en synnerligen svängig egen låt. Simone Moreno gör också en duett, först i en låt på portugisiska som övergår i låten Nouruz, där både hon och Golbang-vokalisten sjunger på båda språken. Den iranske säckpiparen Said Shanbezadeh gör ett oplanerat gästspel i form av ett jam där nästan samtliga musiker spelar improviserade solon. Det hela håller på i säkert över tio minuter men är så ösigt och underhållande att det inte gör något alls.
Mot slutet kommer en ballad där stora delar av publiken sjunger med, innan Mirlashari slutligen presenterar gruppen och alla gästerna (totalt hela nitton medverkande!) genom att ösa mängder med lovord över var och en i den i särklass längsta bandpresentation jag har hört. Andra set pågår i nästan två timmar, men för min del hade det gärna fått vara ännu längre med tanke på hur många lysande låtar jag saknade ur Golbangs repertoar. Men det är givetvis ett lyxproblem, och säger framför allt en hel del om hur bra detta band är när de kan spela totalt bortåt tre timmar och ändå välja bort en hel del av sina bästa sånger.
Rasmus Klockljung
