Redaktionsbloggen

Kultfigur på kultställe

Eugene Chadbourne
Larrys Corner, Stockholm, lördag 3 september 2016
Larrys Corner är ett litet vattenhål på en bakgata inte långt från Skanstull i Stockholm. Föreståndaren Larry har ett unikt utbud av vinylskivor, dvd-filmer, böcker och serietidningar. Vi känner igen stilen från kulturbärare som 80-talets Swindle i Göteborg eller 90-talets Subliminal Sounds och Multi Kulti i Stockholm.
Men Larry serverar inte bara java, muffins och så all denna undergroundkultur i fast form. Ibland ställs det till med evenemang också, i de trånga utrymmena. Som när kultfiguren Eugene Chadbourne från USA gör ett nedslag på sin lågbudgetresa. Chadbourne, 62 år, packar upp sina instrumentväskor och sin merch (många cd-r-skivor med handgjorda omslag blir det) och förgyller kvällen med egensinniga versioner av kända låtar. Ömsom banjo, ömsom gitarr. Alltid med ett illmarigt leende eller en avväpnande grimas i mungipan.
Med frijazzens lösgörande tankesätt ständigt i bakhuvudet underhåller mannen med den bleka, strax ymnigt svettiga skjortan och det burriga håret som endast ockuperar sidorna av huvudet. Sa någon en Freak Brothers-version av Göran Greider?
Låtarna känner vi till så väl, så väl. Fast nu tar det ofta en stund innan polletten trillar ner och vi känner igen dem. Kvartetten lirar bland annat låtar av Neil Young, The Young Rascals, Sun Ra (en fantastisk Enlightenment), The Byrds, The Yardbirds, Fleetwood Mac-hiten Don’t stop och flera Merle Haggard-nummer.
Kvartetten, ja. I Stockholm har Eugene Chadbourne utökat sin akt med tre musicerande vänner. Violinisten Jonathan Segel hör vi till vardags i Camper Van Beethoven men han bor numera i Stockholm. För trettiotalet år sedan gav Camper Van Chadbourne ut några skivor så det är ett välkommet återseende. Den från USA och Campers egen festival nyligen hemkomna Segel firar sin födelsedag genom att spela ihop med sin gamle bundsförvant. De får sällskap av basisten Jair-Rohm Parker Wells och så en trummis som befinner sig i en helt annan del av det intima rummet. Bakom publiken sitter han, Bil Bryant, längst i ett hörn.
Eftersom jag står i dörröppningen närmast toaletten och bokhyllorna med beatlitteratur och tecknade serier skymtar jag honom först efter konsertens slut. Eller, ja, tidigt in i konserten, innan jag lyckats knö mig in till denna ypperliga åskådarplats, tar jag en runda utanför det skyltfönstret och kikar in på den glada galenskapen.
Eldkvarn-mannen Carla Jonsson spankulerar förbi på trottoaren med matkassen i handen. Ett tag funderar jag på att försöka locka honom in på konserten. Eldkvarn var ju trots allt influerade av Dylan och Velvet Underground tidigt i sin karriär. Jag hejdar mig. Det är ju trångt som det är inne på Larrys Corner.
I stället lirkar jag mig in igen och möts av något som låter som om Van Morrisons klassiska lp Astral weeks hade släppts på avantgarde-skivbolaget ESP-Disk. Det är ju exakt i brytpunkten av dessa två uttryck Eugene Chadbourne verkar. Han sjunger lite som en animerad figur där han målar över och gör om de kända mästerverken enligt eget huvud.
Efteråt hänger vi kvar lite i Larry Corners främre rum. Stämningen är uppsluppen och jag gör nya bekantskaper. Inser att det verkligen behövs ställen som Larrys Corner i Stockholm, Sverige, 2016.
Timo Kangas

Annonser