! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

Intagande röster och samhällskritik på blöt västfest

14 aug 2016

Basia Bulat, Jason Isbell, Laura Mvula, Morrissey m fl på Way Out West i Slottsskogen, Göteborg, torsdag 11 augusti 2016

Grace Jones, Kamasi Washington (bilden), The Tallest Man on Earth, PJ Harvey, m fl på Way Out West i Slottsskogen, Göteborg, fredag 12 augusti 2016

Daniel Norgren, Beth Orton, Ane Brun, Massive Attack m fl på Way Out West i Slottsskogen, Göteborg, lördag 13 augusti 2016

Ett tydligt tema under årets Way Out West var brittiska akter med starkt politiskt och samhälleligt engagemang. Torsdagens huvudakt Morrissey, fredagens avslutare PJ Harvey och lördagens Massive Attack har alla det gemensamt att de serverar allt annat än tillrättalagd underhållning.

Morrissey_7435Morrissey är den mest övertydliga i sällskapet, med gigantiska videoprojektioner av polisbrutalitet och från köttindustrin. Muy serio. Stundtals blir intrycket plakatpolitik och när texten ”Vad är din ursäkt nu? Kött är mord” avslutar en av låtarna är det inte utan att jag känner mig lite mätt på budskapet. First of the gang to die får sig en mexikansk krydda, kanske inspirerat av den bleke brittens många latinofans och av det faktiskt existerande bandet Mexrrissey, som gör spanskspråkiga mariachi-marinerade versioner av hans låtar.

PJ Harvey å andra sidan har på senare år arbetat närmast som krigskorrespondent. Senaste albumet The hope six demolition project är resultatet av de resor till platser som Kosovo och Afghanistan hon företagit sig ihop med den irländska krigsfotografen Seamus Murphy. Den senares foton och filmer visas dock inte på storbildskärmarna under konserten på största Flamingoscenen. Istället vidarebefordras aktiviteterna på scen i svartvitt och skänker det musikaliska framförandet ännu mer av en dokumentär touch, liksom de fältinspelade atmosfäriska ljuden från skivan.
Ett fenomenalt band också – med bland annat Mick Harvey – med processionstrummor, fiol och allehanda variationsskänkande grepp. Polly Jean Harvey blåser saxofon emellanåt, inledningen låter nästan lite som en nedbantad version av svenska Fire! Orchestra, och det finns en stark och svärtad bluesådra i musiken. Mot slutet kommer River Anacostia, en låt delvis baserad på en gammal negro spiritual (Wade in the water). Maffigt i all sin återhållna styrka, och en av festivalens höjdare i min bok.

Massive Attack är med och avrundar hela helgen med sin dova, mörka musik till snygga projektioner och tungt släpiga beats som känns i hela kroppen. I Bristolbandets musik hörs britternas kärleksrelation till hela soundsystemkulturen, från reggae över tidig hiphop fram till dagens korsbefruktningar. Storföretag, flyktingströmmar, krigshärdar, klimathotet – allt flimrar förbi medan publiken rör på benen till den suggestiva showen. Young Fathers medverkar och snart kommer reggaelegendaren Horace Andy in på scenen och garnerar anrättningen på ett värdigt vis.

Ett annat tydligt tema på festivalen är det radiovänliga och tillrättalagda. Från James Bay (varför är han bokad?) över Deportees till den så omtvistade och omtwittrade Zara Larsson. Samtidigt finns här ett mindre men vettigt utbud av jazz, altcountry och närbesläktade genrer.

Hela festivalen smögs igång på torsdagen av kanadensiska folksångerskan Basia Bulat som även gjorde en liten akustisk spelning på den minimala Gaffa-scenen. Versionen av det snart 90 år gamla Gershwin-örhänget ’S wonderful bär jag med mig i örsnibben ett bra tag. Amerikanska singer-songwritern Jason Isbell skickade iväg oss i soligt leende festivalflöde med en stark spelning med americana, altcountry och rock i ett lika självsäkert som självklart set.

LauraMvula_7391Samma kan sägas om britten Laura Mvula. Hennes jazziga soul kläs i en genrelös musikalisk skrud där det lika gärna går att associera till artister som Peter Gabriel när han är som mest atmosfärisk. Rösten liksom bara svävar ut ur Laura Mvulas mun som den till synes mest okonstlade och obesvärade sak i världen. Så genommusikaliskt, så gripande. En av festivalens mest betagande syner.

PublikKamasiW_7645En annan genommusikalisk uppenbarelse är Kamasi Washington (bilden längst upp, närmast ovan ser vi några ur hans publik) som fick spela inne i Linnétältet, på festivalens tredje största scen. Den amerikanska jazzsaxofonisten med orkester ordnade till ett rejält tryck inne i tältet. Washington kan verkligen blåsa fram en orkan och med det snortajta bandet i ryggen får han oss att kapitulera totalt. Basisten Miles Mosley får chansen att presentera en låt från sin kommande soloplatta och drar igång ett ostoppbart groove. Kamasis far Rickey Washington dyker också upp och visar att äpplet inte faller långt från trädet.

DanielNorgren_7834The Tallest Man on Earth och Daniel Norgren (bilden) fick på varsitt håll en entusiastisk publik att digga deras olika slutresultat på hur svensk americana kan låta. The Tallest Man on Earth har kallats ”Dalarnas Dylan” men kommunicerar betydligt mer med publiken än den benämningen ger vid handen. Han är också en av de artister som drabbas hårdast av det regn som förpestar festivalstämningen de två sista dagarna, där han spelar på den största scenen, Flamingo. Daniel Norgren fyller Linnétältet med fans – dagsfärska som gamla – som alla vill få en dos smutsig svensk blues. Inte blues som i hej-vi-lirar-lite-John-Mayall-på-fritiden utan blues som i skit under naglarna och sot på själen. Kul att sån här musik och såna här artister kan bli så stort i Sverige.

Stor är också Grace Jones, som trotsar regnet även hon. Vi får en kavalkad av klassiker som Nighclubbing, Pull up to the bumper och Slave to the rhythm, men också låtar från senare år där både reggae, rap och någon goodtime-karibisk influens ryms. En helt ny och outgiven sak blir det också. Naturligtvis är scenshowen spektakulär, med diverse spännande kreationer och klädbyten – och så har Grace Jones smugit ner i en helkroppsstrumpa som får henne att se kroppsmålad och barbröstad ut, i mönster som förenar afrikansk stamkultur och Keith Haring. Och sällan har väl en låt passat så bra in som när Grace Jones sjunger Walking in the rain på Way Out Wet.

BethOrton_7996Beth Orton är Grace Jones diametrala motsats. Orton är långt mindre karismatisk och kontroversiell. Hon står bara rakt upp och ner på Linnétältets scen med akustisk gitarr och en synt. Plus två medmusiker som aldrig spelat live med henne tidigare. Den brittiska folkrock-singer-songwritern har dragit åt det mer elektroniska på sin nya skiva, och balanserar nu mellan de två lägena. Rätt trivsamt men inte så mycket mer den här gången. Ane Brun bjuder även hon på en trivsam konsert men med mer jäklaranamma och bravur. Eder utsände hann fånga de avslutande numren och det var ännu mer övertygande än på Stockholm Music & Arts häromveckan. Kompet från det utökade Tonbruket orsakade rena rama Bruntoket.

Way Out West drabbades också av många inställda konserter. The Libertines ställde in sin konsert blott några minuter innan utsatt scentid. Istället fick britterna fylla luckan efter insjuknade Anohni – hon som tidigare kallade sig Antony and the Johnsons – under fredagen. Inledningsvis var Libertines set rejält svajigt, förutom rytmsektionen. Skandalrubrikernas mästare Pete Doherty spelade fumlig elgitarr, likt någon som fått en stroke och glömt bort hur en egentligen spelar. Det lät lite som de där Youtube-videorna där folk på skoj lägger in fippligt gitarrspel till rörliga bilder av kända artister. ”Pete Doherty shreds”?

Förutom konserterna i Slottsskogen huserade festivalens Stay Out West-program på olika scener runtom i Göteborg. Mitt i natten spelade då allt från svenska jazzstorbandet Fire! Orchestra till hiphop-storheterna De La Soul, från hajpade socialrealism-britterna Sleaford Mods till avantgardekompositören William Basinski.

Ett program som nästan är för stort för blott tre dagar och tre nätter. Lyckligtvis var ryktena om att denna tionde festivalårgång skulle bli den sista helt obefogade. Way Out West har gått ut med att det blir en festival nästa år också.

text: Timo Kangas
bild: Lisa Brunnström

Annonser