Sam Outlaw
Gillestugan, Storebro, 3 april 2016
Han är mycket, Sam Outlaw – en osannolik countrystjärna, en skarp låtskrivare, men särskilt karismatisk är han inte. Lika enkel som sin musik (tre ackord tar i sanning den här mannen långt) har Outlaw inte mycket till scennärvaro, på gott och ont.
För visst gör det avskalade framförandet här sitt till att lyfta kärnvärdena ur artistens musik. Det är fina kompositioner, som befriade sin på albumet stundtals allt för slipade fullbandskostym lyser självklara och välkommet transparenta.
Men Outlaw är också en torr gitarrist och förhållandevis fyrkantig musikant, som sångernas styrkor till trots stundtals framstår påtagligt tvekande i sina utfall. Fint då att Molly Jenson står vid hans sida, och drar det tunga lasset med draperande gitarrspel och sång.
Det blir ett fint blottläggande av balansakten mellan kompositör och orkestrering, som i barskrapat format blir lika avslöjande och uppriktigt som kittlande charmant. Det arbetar i slutändan också till Sam Outlaws fördel. Ty i det grovhuggna handlaget finns en okonstlad tjusning och närvaro, som rymmer sånger av en kaliber som gör artisten till långt mer än bara en enkel karikatyr av en countryartist.
text och bild: Mark Andersson
