Gipsy Kings
Göteborgs Konserthus, 3 november 2013
Måttliga förväntningar och en hel del förutfattade meningar hade jag i bagaget på väg till Planetafestivalens avslutningskonsert på Göteborgs Konserthus. Gipsy Kings är ett band som jag trodde de flesta tröttnade på redan i nittiotalets inledning. Musiken är ju svängig men kanske aningen enahanda. Ett gäng gubbar som alla sjunger nästan ettrigt kraftfullt och smäktande och spelar spansk gitarr med en kraft som kräver strängbyte efter två låtar.
Delvis fick jag rätt. Men också så fel. Visst står där fem män med de grå tinningarnas charm och sjunger sina flamencobaserade sånger som de brukar, med varsin elförstärkt nylonsträngad gitarr med flygellåda på magen. Och varför de har det kan man ju undra, speciellt som en av dem är vänsterhänt. Men där finns också en slagverkare vars uppsättning instrument domineras av congas, de har en trummis och en keyboardspelare vilket gör volymen i detta konserthus, som jag tycker passar bäst för det akustiska, helt enkelt aningen för stark. Lite brötigt blir det. Ljudmässigt är det bäst när bandet emellanåt är lite mindre.
En fördom jag hade innan konserten var att Gipsy Kings skulle låta lite blasé, riva av sina hits proffsigt men med brist på entusiasm, men där hade jag misstagit mig, jag tror faktiskt att de hade rätt kul. Vilket till viss del berodde på det fullsatta konserthuset.
Bortglömda? Nej, fel igen. Tror knappt jag sett en så entusiastisk publik någonsin, i varje fall inte i den lokalen. Ibland fanns viss känsla av disco på en Goa-strand eller grisfest på Gran Canaria, men då i positiv bemärkelse. Bamboleo heter gruppens största hit och hade den inte spelats i slutet hade jag ätit upp min hatt. Som extranummer fick vi Volare och den har väl inte heller sjungits i den lokalen förr, men trycket i refrängen på dessa hits spräckte nästan ljudanläggningen och fick i princip taket att lyfta upp mot planeterna, en sådan kraftfull slutkläm på Planetafestivalen gör att jag undrar hur man ska toppa detta nästa år.
Sammanfattningsvis en lyckad festival, en avslutningskonsert som var ett sprakande fyrverkeri och de som ska ha extra beröm är de tre personer som spontandansade på scenen på slutet och tog ifrån mig ytterligare en fördom, nämligen att dans är trist på en scen. Speciellt som dansarna var lika proffsiga som musikerna.
Text och bild: Bengt Edqvist
