Louisiana Avenue
Fasching, Stockholm, fredag 25 januari
Det blev stor fest när Louisiana Avenue gästade Fasching i Stockholm på fredagskvällen. Gruppens musik är en hyllning till staden New Orleans och dess musikkultur. Precis som bargatorna i New Orleans rymmer gruppens repertoar en mångfald av stilar, som jazz, soul, funk, blues, boogie-woogie och cajun, inte sällan sammanväxta med varandra.
Gruppen var rejält laddad när de kom ut på scenen på ett utsålt Fasching. Spelningen dubblerade som releasefest för deras debutalbum 2107 Delachaise och i publiken fanns troligen många vänner till bandet. Inför den vänligt inställda hemmapubliken överträffade Louisiana Avenue sig själva denna kväll. Jag har följt gruppen i ett par års tid och fredagens makalöst vitala konsert var den bästa jag sett hittills.
Sångaren Pär Stenhammar sjunger bättre än någonsin och blir allt mer avslappnad i rollen som mittpunkt och drivande bandledare. Fredrik Dahllöf och Martin Wilhelmsson på trummor respektive bas utgör den spinnande turbomotorn som allt snurrar kring medan briljante pianisten Marcus Fernholm är den tredje hörnstenen i gruppens sound. Nye permanente gitarristen Hjalmar Leissner gör också en fin insats som lovar mer. Blåssektionen leds av mästerlige saxofonisten Bosse Gustavsson men även de yngre Leon Falk (trombon) och Isac Åberg (trumpet) imponerar.
Det energisprittande svänget de skapar är så tätt att det tycks vara ihopfogat med Epoxy-lim. Louisiana Avenue har kämpat framgångsrikt för att få sin New Orleans-brygd att låta 100 procent trovärdig och nu känns det som att de är framme. Detta band skulle inte göra bort sig ens i New Orleans, med världens mest kräsna publik för just denna musik.
Till saken hör också att de har en stark uppsättning egna originallåtar som fyller den nya skivan. Men många andra har blivit över. Till exempel fick en given livefavorit som Staying out of trouble inte plats på skivan. Några väl utvalda covers får vi förstås. Sett till gruppens inriktning finns det väl knappast bättre val än Dr Johns Such a night, The Meters Just kissed my baby och Ray Charles Mess around (en låt med djupa New Orleans-rötter).
”Nu kör vi. Alla ska med!” ropar Pär Stenhammar gång på gång som ett mantra. Det är tydligt att gruppen vill överföra den inkluderande stämning som finns i festernas New Orleans till svenska förhållanden och under konserten förekommer både regnbågsflaggor och barn på scenen.
Som så ofta med Louisiana Avenue börjar det med fest och slutar som karneval. Karnevalsyran ligger på lut redan när Stenhammar med jämna mellanrum kastar ut ”beads”, de halsband med glittriga plastpärlor som är en symbol för Mardi Gras-karnevalen i New Orleans. De sista låtarna framför han i karnevalsmask medan en stor del av publiken ormar runt Fasching i ett karnevalståg med handen på sin grannes axel.
Sveriges bästa liveband har de tidigare kallats för. Just där och då mitt inne i ett Fasching på kokpunkten är jag böjd att hålla med. Visst kan det låta som ett väldigt generöst utnämnande, men å andra sidan vore ”Sveriges bästa liveband i sin genre” alldeles för snålt, då inget annat band i landet låter som Louisiana Avenue.
text & bild: Anders Pihl
