Myrkur
Debaser, Stockholm, 20 december 2017
En av de mest säregna artisterna på black metal-scenen de senaste åren är danska Myrkur. Inte nog med att hon är en av ytterst få kvinnor inom genren, utan musikaliskt förenar hon dess råa sound med skandinavisk folkmusik. Visst har andra black metal-grupper tidigare tagit in influenser från folkmusiken, men då rör det sig ofta om enstaka melodier eller några stämningsskapande passager på akustisk gitarr.
Myrkur, eller Amalie Bruun som hon heter, spelar en mängd instrument, och tolkar gärna traditionella norska och danska folksånger. På Myrkurs Facebooksida lägger hon ut en hel del videor där hon sjunger a cappella eller spelar folklåtar på nyckelharpa.
Under kvällens konsert, den avslutande under en fem veckor lång Europaturné tillsammans med isländska Sólstafir och Árstíðir, har hon inte nyckelharpan med sig, men den hörs i inspelad form på ett par låtar. Här fokuserar Bruun framför allt på sången. Hennes sopranstämma stiger skyhögt över instrumentens mörka vägg, inte minst i inledningen där basisten med hjälp av en stråke lägger en massiv bordunmatta medan Bruun sjunger solo en lång stund, innan gitarr och bas tar upp ett monotont riff.
Framför allt är det just ren sång i de flesta låtar, men här och där slår Bruun om till en ruggigt rå metalröst, vilket ytterligare förstärker den känsla av tidig 90-tals-black metal som framför allt gitarristens sound och tremolospel frammanar. Detta kombinerat med ett ofta förhållandevis långsamt trumspel och den melodiska sången är verkligen en speciell upplevelse.
I exempelvis låten Ulvinde skapar denna kontrast en ganska obehaglig känsla, vilket i sammanhanget förstås är något positivt. Myrkur håller sig alltså verkligen inte strikt till genreattribut; ett parti med blastbeats och brutala skrik kan avlösas av nyckelharpa och kulning, och det utan att det alls låter konstlat.
Visuellt är showen sparsmakad, eftersom Myrkur denna gång är förband och scenen är riggad med Sólstafirs utrustning. Gruppen är helt svartklädd, och de tre manliga musikerna har huvor som gör att deras ansikten bara kan skymtas, medan Amalie Bruun med sitt isblonda hår utgör en stark kontrast. Hennes växlingar mellan två sångröster underlättas genom att hon har två mikrofoner, monterade på ett stativ bestående av en bunt trädgrenar, som utgör deras enda rekvisita. I ett par låtar spelar hon på en stor ramtrumma, bland annat i konsertens avslutande solonummer, den norska folksången Tre piker, som Bruun sjunger ensam till en egen trumrytm.
Så värst mycket folkmusikinslag blir det inte denna kväll, men redan i februari återvänder Myrkur till Stockholm, då med en akustisk konsert där Bruun tillsammans med folkmusiker från flera länder samt en flickkör kommer att tolka både egna och traditionella låtar. Även det kommer garanterat bli en minnesvärd upplevelse.
text & bild: Rasmus Klockljung
