Kebnekajse
Nefertiti, Göteborg, 7 mars 2015.
Denna kväll med Sveriges högsta band avslutas med en tung och intensiv Resan mot okänt mål, från första skivan. Framför scenen står fyra män i skägg och dansar och när konserten är slut blandar sig artisterna med publiken och alla verkar känna alla. Trots den sena kvällen står en korvgubbe utanför och säljer chorizo. När jag passerar en av krogarna vid Feskekôrka ser jag en taxibil med registreringsbokstäverna Bah, precis som i Kebnekajses congasspelare Hassan, och jag känner att nog var det en lite magisk kväll.
Jag tänker också att det är imponerande med detta band att det är samma gubbar som var med på sjuttiotalet, inte en yngling har behövts plockas in, det behövs inte, för dessa aningen gråhåriga rockar faktiskt röven av de flesta och det mesta. Till konserten kom jag med vissa farhågor, eftersom en av deras första konserter i denna 2000-talsrevival var bland det bästa jag hört från en scen. Och det är svårt att vänja sig vid nya plattor med gamla artister – de två senaste har inte varit riktigt i min smak.
Men på scen fungerar det mesta, eftersom bandet har sitt tunga sound med elfiol, elgitarr, två basar, congas och så den imponerande energiske trumslagaren Pelle Ekman. Mats Glenngård spelar elgitarr på flera låtar, då blir soundet nästan lite Spotnicks-influerat och det är faktiskt både bra och kul. Kenny Håkansson blir mer och mer bandets ledarfigur och inleder lite överraskande som förband, i duo med Bill Öhrström, emellanåt snyggt och bluesigt men kanske lite för långt.
I spelmanskretsar har man sedan hundra år tillbaka tävlingar där man kan vinna ett märke i guld, silver eller brons: Zornmärket. Guld behöver man inte tävla om, det får man för sina meriter i förtjänstfullt spel på sitt instrument, något som är få förunnat. Jag anar att det är omöjligt, men är det inte dags att utse Kebnekajse till Riksspelmansrockare?
Bengt Edqvist
