Baby Dee, Victor Herrero
Mother/Rönnells, Stockholm, tisdag 28 april 2015.
Baby Dee heter egentligen Dee Norris och börjar så smått bli en flitig Sverigegäst. Undertecknad såg henne live på Kägelbanan i Stockholm för nästan prick ett år sedan och då var det mycket snack och skratt och bus och brumbrum från Dees plats bakom pianot.
Med lika färgstark frisyr som utstrålning har Baby Dee – född 1953 som man i Cleveland, Ohio – blivit en kultfigur med svårbestämbar musikstil. Att hon samarbetat med Current 93, Marc Almond och Antony & The Johnsons berättar knappast hela sanningen, men sätter i alla fall hennes skapande i en subkulturell kontext. Ja, till och med i en klangvärld. Men Baby Dee smiter iväg på sina egna musikaliska stigar.
Nu är hon i Sverige med tre man i kompet i något hon beskrivit som sitt ”drömband”. Joe Carvell är en flitigt anlitad kontrabasist, och trummisen Alex Neilson är bekant från bland annat The Trembling Bells. Förutom dessa, som Dee spelat med i flera år, finns numera även den spanske gitarristen Victor Herrero – känd från singer/songwritern Josephine Fosters band – med i bandet.
På Rönnells Antikvariat gör Baby Dee en förnämligt fin liten konsert, men det mesta av det där infallsrika mellansnacket lyser med sin frånvaro. Dee nämner inte ens att hon för kvällen spelar på ett piano som Rönnells fått till skänks från självaste Benny Andersson. För övrigt en man som just nu verkar vara på G i mindre konventionella sammanhang. Häromveckan gästade ju ABBA-stjärnan Mats Gustafsson och de andra i improvisationstrion Fire! på Orionteatern.
Nu gör detta inte särskilt mycket. I stället får musiken tala. Och mycket av materialet från färska albumet I am a stick framträder i all sin glans. Titelspåret minner denna kväll om Victoria Williams och Mary Margaret O’Hara; egensinniga artister och sångerskor med gott om infall, individualitet och integritet. Lägg till något stråk av musiken kring Chris Cutlers skivbolag Recommended och du är i närheten.
Alex Neilson är en expressivt ekonomisk batterist. På en av de allra lugnaste, vackraste låtarna sitter han bara och drömmer sig bort, trumvisparna slås lätt i huvudet, han kliar sig lite här och där med sina verktyg – lika förlorad i musikens vindlande universum som vi i publiken.
illustration: Jenny Soep
Victor Herrero visar sig vara en dynamisk gitarrist med perfekt avvägt handlag med såväl elgitarr som den mandolinbesläktade portugisiska gitarren, som vi brukar höra i den sorgsna fado-musiken. Herrero sitter rätt i båten vare sig musiken färdas på de lugnaste vatten eller om han vräker på, dock på lågt hållen volym. Ibland tangerar han gitarrister som Marc Ribot och Bill Frisell.
Baby Dees största infall på Rönnells är att ställa sig upp på ”scenens” mitt, framför oss i stolarna och börja dansa och fågelsångsvissla till den lite lustifika och humoristiska Okadoka från nya plattan. Ja, och så den där låten då bandet far iväg till Vegas, inklusive en passage där det känns som om det förvandlas till underhållningen på en restaurang någonstans på vägen till nämnda ort.
I övrigt är det i sanning mödan lönt att försöka fånga sånglyrikens vindlingar, med texter inspirerade av den persiska filosofen Omar Khayyám, sånger om lätt utflippade karaktärer från Baby Dees barndom, och en visa om helgonet om kunde förvandla badvattnet till öl. Plus ”one of the happiest murder ballads ever” …
Roligare kan du inte ha på ett antikvariat med kläderna på.
Victor Herrero agerar för övrigt uppvärmare, ensam på en stol. Då känns det inte längre som om du är i närheten av Stureplan. VIP-kön till eventet i Sturegallerian, som er reporter passerade på vägen till Rönnells, känns långt borta.
I stället spelar Herrero lågmält men kraftfullt sina sånger med endast akustisk gitarr och den tidigare nämnda portugisiska gitarren. Spanien, flamenco, fado, Segovia, Bert Jansch, Nick Drake. Och så den där lena men osötade rösten.
Det är då jag inser att jag trots allt står i VIP-kön till Prada … Eller snarare en arvtagare till den spanske sånghjälten Amancio Prada.
text: Timo Kangas
illustrationer: Jenny Soep (instagram.com/jennysoep)
