Ellen Andrea Wang
Fasching, Stockholm, 29 mars 2017
Första gången jag hörde basisten och sångerskan Ellen Andrea Wang var när SVT för ett par år sen sände den norska programserien Jazzlab, där hon ingick i husbandet. Där gästades de av olika artister, och skapade på ett par dagar ett konsertprogram som sedan framfördes för publik, och det handlade om såväl tradjazz som fri impro och andra grenar på jazzträdet. Denna bredd har Wang säkerligen haft nytta av när hon under de senaste åren spelat med storheter som Marilyn Mazur, Sting och Manu Katché, och inte minst märks mångsidigheten även i hennes egna kompositioner.
På Fasching har hon med sig Andreas Ulvo på klaviatur och Erland Dahlen på trumset och slagverk. Någon traditionell pianojazztrio är det dock inte frågan om, utan här finns gott om inslag av pop och rock. Det förstnämnda återspeglas framför allt i Wangs sång, medan Dahlen stundtals slamrar loss rejält på trummorna. Hans instrumentuppsättning innehåller även mängder med stämda klockor av olika typer, träblock, en logdrum och en stor upphängd metallbricka som används som en slags effektcymbal, och spelet är ofta ofantligt kreativt samtidigt som han inte ger avkall på groovet.
Udda taktarter är inte heller främmande för trion. High 5 har ett tungt groove i sjutakt, och high hat-stampet som markerar detta låter Dahlen fortsätta när han glider in i ett långt solo, först på trumset och sedan i melodiskt spel på fem stora koklockor. Detta går i sin tur över i en rytm i 15/4-takt (!) och nästa låt, Perfect danger, som förenar just poppighet, tungt groove och denna udda taktart, förmodligen utan att många lyssnare ens lägger märke till den senare. Dessutom förser Ulvo låten med ett snyggt syntsolo som doftar 1970-tal. Han har en hel ansamling effektboxar placerade ovanpå flygeln, och kör både den, Rhodes och synten genom effekterna vid ganska många tillfällen, ibland knappt märkbart, andra gånger får han det förvrängda pianoljudet att studsa tillbaka långt efter att de spelats genom ett delay, och spelar därmed närmast duo med sig själv.
I en norsk folkmelodi skapar den lyriska, lätt effektförsedda pianomelodin, det grooviga basostinatot och det aviga trumspelet associationer till EST, medan extranumret Call me är en kort, ganska poppig låt som samtidigt har ett lätt funkigt basriff. Vid ett annat tillfälle förses sångmicken med en effekt som skapar ackord, så att Wangs ensamma röst förvandlas till en mindre kör. Ellen Andrea Wang visar verkligen upp en bredd i sin musik, och låter den ta helt egna vägar. Hon nämner att trion har en ny platta på gång, och den ser jag verkligen fram emot!
Rasmus Klockljung
