Umeå Jazz Festival
24-28 oktober 2018
Med huvudet fullt av jazz och kanske lite jazzfrälst åkte jag mycket nöjd hem från det 50-årsfirande Umeå Jazz Festival. Många fina bokningar stod på programmet. Här är några nedslag:
Många som hade sett fram emot Angélique Kidjos konsert blev nog lite snopna när det visade sig att hon uppträdde utan kompband. Det lär ha varit något med att det blev för dyrt för arrangören. Nåväl, hon och Thierry Vaton vid flygeln fick det att svänga rätt bra ändå och fick igång publiken att sjunga med i vissa strofer. Kidjos mellansnack kan vara både underhållande och politiskt skarpa.
Men den souljazziga partystämningen som jag förknippar Kidjo med ville inte riktigt infinna sig med bara två personer på scenen i den stora, stora konserthallen. Till exempel blev det bara en starkt förkortad version av Once in a lifetime, en av de västafrikanskt livfulla tolkningar som hon gjort av Talking Heads åttiotalsklassiker.
Hon hyllade även en del av sina förebilder som Miriam Makeba och Celia Cruz. Men bäst funkade, med tanke på omständigheterna, de finstämda Summertime och Petite fleur som hon framförde med sin underbara sångröst som verkligen fyllde upp hela salen, ett exempel på att ”less is more”.
Att som publik få känna sig trygg med att artisten levererar är skönt. Där fick Bo Sundström från Bo Kaspers orkester ”alla rätt”. Han har en unik och härligt naturlig röst som passar så bra till just det han gör: sjunger jazz på svenska. Hans kärlek till den amerikanska 1950- och 60-talsjazzen, Nat King Cole med flera, är genuin och detsamma gäller svenska artister, kanske främst Monica Zetterlund i Beppe Wolgers fria text-översättningar. Det märks särskilt på hans aktuella soloprojekt/soloplatta, där det för all del även får plats en Tom Waits-tolkning som också framförs på konserten.
Bo Sundström har en ödmjuk framtoning på scenen. Att han kan ta fram den vemodiga stämningen i låtar är ju bekant. Men han har också en avslappnat showig sida och glimten i ögat och därför har han publiken i sin hand från början till slut. Konserten avslutas i uppsluppen stämning med Hasse & Tages Ett glas öl.
En av de verkliga höjdpunkterna på festivalen var Dhafer Youssef, tunisisk sångare och oudspelare som lever och verkar i Europa. Han har en oändlig experimentlusta som ändå är tryggt rotad i den arabiska musiktraditionen. Det startar ofta med Dhafer Youssefs totala närvaro i en andäktig hymn där han startar i de djupare röstlägena, lite som en böneutropare, för att sedan gå upp i falsett, eskalera i styrka och till sist explodera i en hypnotiskt funkig och tung jazzimprovisation där han spelar sin oud på ett nyskapande, ja nästan lite rockigt sätt.
Youssef är på strålande humör och med sin oud går han runt på scenen och ”pratar” med sina medmusiker, ställer sig nära någon av dem och låter dem skina, vilket de också gör. Högklassiga musiker allihop: pianisten Isfar Sarabski, kontrabasisten Joe Sanders och trummisen Nicolas Viccaro.
Dhafer Youssef gjorde en mäktig konsert. Det enda som störde upplevelsen och koncentrationen var att mycket folk gick in och ut genom sidodörrarna med störande ljud som följd. Att någon vill lämna en så häftig konsert är mig en gåta.
En annan höjdpunkt var Johan Lindström Septett som spelade i en av de mer gemytligt trånga lokalerna på festivalen. Jag måste erkänna att jag famlar i mörkret när det gäller att beskriva det jag hör. Ljudlandskap som ena stunden är svävande drömskt med Lindström själv på lap steel och pedal steel för att i nästa stund brisera i massiv extatisk storstadspuls med bröliga saxofoner. Och emellanåt blir det lite noir-filmiskt.
Lindströms musik har jämförts med såväl Bill Frisell som allkonstnären och saxofonisten John Lurie och tidiga Genesis och Pink Floyd. Hans egen bakgrund som en av grundarna till Tonbruket färgar också resultatet. En hel del material från hans debutskiva Music for empty halls som kom i våras var på repertoaren. Men här var det inte fråga om några ”empty halls” utan knökfullt på scenen och i publiken, precis som det ska vara.
Konserten med Mayito Rivera & Sons of Cuba hade däremot en gigantisk dansrestaurang till förfogande. Det var full lokal i början men tunnades snabbt ut och de enda som till slut var kvar var dansentusiasterna som fyllde dansgolvet framför scenen. Synd att det blev så, för bandet, med rätt unga musiker i, hade mycket fin både modern kubansk musik och gamla örhängen att bjuda på, musik som håller att enbart lyssna på. Egentligen skulle det väl ha hetat ”Sons & Daughters of Cuba” för i bandet fanns två kvinnliga musiker/sångare som inte fanns med i programpresentationen. Varför?
Sammanfattningsvis: den konsert som mest dröjer sig kvar i tanken, om jag skulle välja bara en, så var det nog den med Dhafer Youssef. En artist och ett konstnärskap värt att utforska mer.
text & bilder: Susanne Holmberg
