Redaktionsbloggen

Brokigt, brett och experimentellt på belgisk skivbolagsfestival

Home Records Festival
Cité Miroir, Liège, Belgien, 4 maj 2016

Home Records är skivbolaget som gör vad som faller dem in. Eller, det verkar egentligen vara ett krav från skivbolagsdirektören Michel Van Achter. Den artist som kommer dragandes med två på varandra följande skivor med likadan musik gör sig icke besvär. Bredden är enormt stor, jazz, visa, folk, världsmusik, klassiskt, men alltid experimentellt och en hel del nytänk. Skivutgivningen är rejält oförutsägbar. Samma med denna lilla festival, i Liège, huvudstad i belgiska Vallonien, där bolaget presenterar sina senaste skivutgivningar.

Periodvis har Home Records gett ut en hel del skivor där artisterna rotat i den vallonska folkmusiken, men sådant hör vi inte röken av på denna festival bortsett från en suggestiv schottis från den mycket experimentelle durspelaren Didier Laloy (översta bilden). Vars show avslutar och har visst drag av performancekonst där Laloy skuttar runt på scenen och med sitt helt vanliga durspel samtalar med akvariefiskar och öppnar ett kylskåp med en pelikan i. Men faktiskt riktigt bra.

Wouter Vandenabeele kopiaUnder denna festival för vi även höra violinisten Wouter Vandenabeele (bilden ovan) vars stora styrka är att ge medmusikanterna stort utrymme, här bland annat den spännande cellisten Lode Vercampt.

Kvällen inleds av pianisten Erno Le Mentholé som spelar poetiskt improvisatoriskt, där jag tycker mig ana influenser från både Beethoven och Chopin. Photis Ionatos har en innerlig sångröst och framför tonsatta dikter av exempelvis Homeros. Avslutar första avdelningen av kvällen gör pianospelande singer-songwritern Dan Barbanel, och han har lyssnat rejält mycket på den amerikanske legendaren Tom Lehrer, det är uppenbart. Liknande sångröster har de också. Men Barbanel är en skicklig pianist och kul på scen, bland annat i en tragisk visa om Lady Di’s död.

Didier Francois kopiaKvällens andra set äger rum i en före detta simhall, som nu är konst- och musikhall. Häftig lokal, stor akustik men lite för ointimt för att vara nyttigt för musikerna även om Yves Teichers romskklingande fiol med mycket experimentella toner går hem hos publiken, delvis tack vare inledande improvisation på Blinka lilla stjärna där. Även nyckelharpa, barock-teorb, kinesisk fiol och turkisk saz gör sig bra i lokalen. Nyckelharpan går här under benämningen viole d’amour à clavier, specialbyggd åt skicklige Didier François (till höger på bilden ovan) och utan resonanssträngar.

text & bild: Bengt Edqvist

  • -->

    Fler recensioner

    Annonser