Seu Jorge
Nalen, Stockholm, 19 juni 2018
Hur skulle detta gå? Strålkastarna tändes över Nalens scen i Stockholm och den brasilianska storstjärnan Seu Jorge kom in för att uppträda helt ensam med en gitarr. Här var han alltså, utan sitt svängiga band som får fullsatta idrottsarenor att dansa hemma i Brasilien och utan några som helst hitlåtar i vår del av världen.
– I kväll måste Seu vinna, annars blir det för tungt, sa en brasiliansk vän till mig och syftade på det brasilianska landslagets tveksamma öppningsmatch (1-1 mot Schweiz) i det pågående fotbollsmästerskapet i Ryssland.
Helt vapenlös var Seu Jorge nu inte. Trots allt har han ju en självklar ingång till oss i publiken i Sverige. Många har sett honom som den sjungande sjömannen Pelé de Santos i Hollywood-filmen My life aquatic with Steve Zissou, och fångats av de David Bowie-covers han framför på ett briljant sätt i filmen. Denna ingång utnyttjade han till fullo genom att göra en hel konsert med näst intill enbart Bowie-låtar under ordinarie set. Givetvis med den röda mössan från My life aquatic på huvudet.
Så här i efterhand framstår det som ett genialt grepp. I stället för att spela egna låtar som de flesta i publiken inte kan relatera till gav Seu Jorge en konsert där alla kan varenda ton. Bowies mest kända 1970-talsklassiker finns ju i vår gemensamma modersmjölk. Och detta gör Seu Jorge utan att alls ge avkall på sig själv. Det är imponerande hur han gör Bowielåtarna till sina egna, ger dem ett brasilianskt temperament och ett typiskt Seu Jorge-uttryck.
Bowie själv hade förmågan att fylla varje stavelse med närvaro och märg i sina låtar, vilket får mindre begåvade Bowie-uttolkare att låta trista. Seu Jorge lyckas med något liknande som Bowie men från ett helt annat håll, vilket hyllats av Bowie själv medan han levde.
Det blir en ovanlig och finstämd konsert. Det hela hade förstås inte fungerat om Seu Jorge inte varit en så fullfjädrad artist. Likt en estradkonstens Neymar tar han inte ett enda steg fel. Påtagligt avslappnat och med stor skådespelartalang berättar Jorge historier mellan låtarna så att Nalens väggar försvinner och placerar oss i publiken i ett litet vardagsrum vid den brasilianska kusten med ljumna atlantvindar utanför fönstret.
Samma intima känsla får vi av musiken. Låtar som Rebel Rebel och Suffragette City görs till så milda ballader att det i det sistnämnda fallet tar en minut innan jag ens känner igen låten. Applåderna från ett fullsatt Nalen vill inte ta slut. Så visst vinner Seu Jorge den här kvällen.
Nåväl. Till sist, under extranumren, sliter han av sig den röda mössan och sin Bowie-cover-identitet och med viss frenesi spelar en räcka brasilianska låtar (först Jorge Bens klassiker Mas que nada, sedan egna sånger). Det vore att ljuga att inte notera att han ser ganska befriad ut i detta ögonblick.
text & bild: Anders Pihl
