Redaktionsbloggen

Ben Wendel Group inspirerar

17 sep 2016

Ben Wendel Group

Regattabar, Boston, 15/9

Man behöver inte bo i New York för att uppleva den hetaste jazzen därifrån. Boston ligger några timmars resväg från NYC och hit kommer de flesta stora namnen titt som tätt – vad sägs till exempel om att Dave Holland och Ben Wendel spelar i stan samma kväll. Efter kval över val begav sig hursomhelst undertecknad till Regattabar för att höra Ben Wendel Group.

Ben Wendel föddes i Vancouver, växte upp i Los Angeles och bor numera i Brooklyn (som så många andra av jazzens nutida innovatörer). Tidigare i september släpptes Wendels nya album What we bring (håll utkik i nästa Lira för en recension) och han tog en hel del låtar från skivan med sig till Boston. Inte minst tog han med sig ett band som får hjärtat att slå några extra slag: vi hörde Aaron Parks på piano, Joe Sanders på kontrabas och Eric Harland på trummor.

Detta är musiker som har teknik nog att göra det mesta på sina respektive instrument, men som likväl visar fantastisk återhållsamhet under kvällen. Egot får mycket liten plats i bandets musik, till förmån för lekfullheten och den goda kommunikationen. Jag blir påmind om musikens kraft som fullständigt språk, med vokabulär för allt från sorg till humor samt de många ting som inte kan iklädas bokstäver.

Hela kvartetten behandlar musikaliska pauser med respekt, tystnad presenteras som talande tomrum i denna musik till bredden mättad med mening. Eric Harland fyller i och markerar, men håller tillbaka i ljudstyrka – han har förmåga att bygga intensitet utan att öka decibeltalet.

Vid sista låtens sluttamp släpper dock Harland loss i ett blixtrande solo, och när passar detta väl som bäst om inte i slutet av en konsert och dessutom i en komposition som Wendel tillägnat Harland (kolla in The seasons: April på Youtube).

Ben Wendels kompositioner är melodiska och lättillgängliga, inte sällan med relativt diatoniska komponenter, men innehåller samtidigt så mycket komplexitet att de inte blir långrandiga. Hans improvisationer på tenorsaxofonen följer samma opretentiösa mönster; när han kromatiskt går utanför harmoniken eller spelar snabba 16-delar gör han det för att det musikaliska sammanhanget begär det, inte för att spänna musklerna – eller visa upp sina musikaliska chops, som det kallas i den engelskspråkiga jazzvärlden.

Aaron Parks och Joe Sanders skuttar fram längs samma stig som Wendel och Harland – deras solon är virtuosa, men lättsamma. Skratt och små kommentarer utbyts på scen och vid varje fras som solisterna leker fram är rummet med – utrop och visslingar hörs titt som tätt från publiken. Kan det ha varit så här i 40-talets NYC? Mina tankar förs till Kerouacs texter om livejazzens inverkan på lyssnaren, om hur beatniksen satt på rökiga jazzklubbar med öronen spetsade inför varje ny ton.

Så satt vi i alla fall i torsdags – jag och min bordsgranne och vän, en amerikansk klassisk saxofonist, och beundrade Wendels ärliga uttryck. Lite längre fram i publiken såg jag ett antal jazzstudenter med hakan nere vid golvet. Som ung jazzutövare gäller det att inte bli slagen till marken av Ben Wendel Group, utan att egobefriat insupa den inspirerande skönhet som kvartetten erbjuder.

Text och bild: Sunniva Brynnel


Fler recensioner

Annonser