Redaktionsbloggen

Americana, folk och musikaliska noveller som drabbar

21 maj 2019

Josephine Foster, Sing A Song Fighter @ Pygméteatern, Stockholm, fredag 17 maj
Carson McHone, Twang, Stockholm, onsdag 15 maj
The Delines, Nalen Klubb, Stockholm, söndag 12 maj
Linda Gail Lewis, Bakfickan, Zum Franziskaner, Stockholm, söndag 12 maj

Pygméteatern, Twang och Zum Franziskaners bakficka är några av Stockholms pärlor för livemusik. Små lokaler med stor närvarokänsla bland såväl artister som publik. Vi kommer nära musiken och dess utövare.

Ta Josephine Foster, till exempel. Denna udda folkmusikfågel från Colorado, USA, har en alldeles särskild sopranröst och ett lika säreget uttryck i sin musik. Det närmaste jag kan jämföra hennes röst med är artister som Victoria Williams eller Mary Margaret O’Hara, men den här sångerskan är sin egen, mer än samma andas Fosterbarn.

Hon trakterar akustisk gitarr, piano, lite munspel och så autoharpa. Det sistnämnda påminner en smula om cittra. Just nu är Foster på Skandinavienturné i tandem med exmaken, gitarristen Victor Herrera. Just denna premiärkväll har hon även fått med sig två unga damer: en engelsk-holländsk basist och en svensk fiolspelare/trummis.

Det är lågmäld spelglädje och skön stämning i träbänkarna där vi sitter. Vi kommer som sagt musiken väldigt nära. Så detta kan väl inte vara vad de kallar freak folk?

Carson McHones senaste album Carousel (Loose Music) har med rätta hyllats av americana- och countryrecensenterna. Sångerskan, gitarristen och låtskrivaren från Austin, Texas, har skolat sig på svårflörtade honky tonk-ställen och har nu nått en mognad i uttrycket som bara livets törnar och vägval kan förläna det. Samtidigt vågar McHone söka ett eget uttryck som inte bara följer några countrymallar.

I källaren på Södermalmsbaren Twang hålls volymen av nödvändighet på en modest nivå för att inte stöta sig i onödan med SoFo:s bostadsrättsinnehavare. Men det skänker en charmig touch när vi liksom hör anslagen på elgitarrens strängar minst lika väl som det som kommer ur högtalarna. Förutom eget material bjuds vi på fina tolkningar av låtar av Lucinda Williams och Teddy Thompson.

Inte dumt alls, och ytterligare ett bevis på hur mycket bokarna Porter & Thorell behövs i huvudstaden. För att inte tala om själva vattenhålet Twang, vars bohemiskt mysiga källare dagtid är en gitarrverkstad.

Mer etablerat är såklart Nalen, som även arrangerar konsert i det mindre formatet på Nalen Klubb runt hörnet från den anrika huvudlokalen. Scenen är numera flyttad, men fortfarande gäller att vara ute i god tid för att se något av det som försiggår på den låga scenen.

The Delines är en ännu mer kritikerrosad akt från USA. Årets album The Imperial håller högsta kvalitet. Willy Vlautin är förutom prisad författare nämligen även en låtskrivare av rang. Något han visat år ut och år in som frontman i bandet Richmond Fontaine. Numera är den americana-doftande gruppen mer eller mindre nedlagd, eller åtminstone lagd på is.

Vlautin skriver hellre låtar till bandet The Delines. Hans novelliknande berättelser om liv och förhållanden som glider isär gör sig verkligen ännu bättre i den här inramningen. Nyanssäkra sångerskan Amy Boon och den långsamma glidningen över i klassisk sydstadssoul gör bara det hela ännu mer träffande.

Låtarna är som ett pärlband av fristående berättelser i en bok eller en film. Med ett exemplariskt band, med en leende Willy Vlautin på gitarr, mer än nöjd med att ta ett steg tillbaka på scenen och njuta av hur mustigt men exakt Amy Boon gestaltar hans fiktiva karaktärers öden. Att Amy Boon håller på att återhämta sig efter en bilolycka, och stegar upp på scenen medelst krycka, gör det hela mer trovärdigt än vilken tuff rockgangster du än mäktar räkna upp. Och så skojar hon med bandkamraterna om vem som ska hinna först till omklädningsrummets spritflaska.

Roligt och anekdot-tätt blir det i Linda Gail Lewis sällskap. Boogiebruttan fyller 72 år i juli men är vid god vigör. Jerry Lees lillasyster rock’n’rollar vidare i samma anda som brorsan och lyfter till och med upp sin ena boot på elpianot för att klinka en smula med klacken.

Hon släppte i fjol en fin skiva, Wild! Wild! Wild!, ihop med Robbie Fulks och hon gör några nummer från den, men mest handlar kvällen om klassiska låtar från rootsrockens, rockabillyns, countryns och rhythm & bluesens domäner. Blueberry Hill, Jambalaya, Rip it up, All shook up. Blue suede shoes introduceras med en humoristisk anekdot om när hon träffade Elvis Presley på en biograf.

Lillasyster Lewis backas upp förnämligt av brittiska esset Billy Bremner (den gamle Rockpilehjälten) på elgitarr, och svenska veteranerna Micke Finell på bas och Peder Sundahl på trummor. Det är boogie woogie-ös och hög medelålder.

Stene Isacsson, som tidigare drev baren Akkurat, med ett ambitiöst utbud av livemusik, bokar numera in artister som passar in på det mer intima Zum Franziskaner. Så intimt att Isacsson må vädra en aning och gläntar på ett fönster. Utanför i Gamla Stans gränder vandrar nyfikna turister. Ett spanskt par från Madrid letar sig in och blir mäkta överraskade.

Goodness gracious!

Timo Kangas


Fler recensioner

Annonser