Alpha Blondy, Ethiocolor och Sabina Ddumba & Melinda De Lange.
Selam Festival, Nalen, Stockholm, 31 oktober 2014.
Många reagerade med rättmätig besvikelse när Selamfestivalen på Nalen i Stockholm tappade sitt stora affischnamn Youssou N’Dour. Att arrangörerna lyckades ersätta den möjligen mest kända nu levande afrikanska artisten med den möjligen näst mest kända, reggaesångaren Alpha Blondy, är givetvis en bedrift.
Bland de artister som uppträdde innan Alpha Blondy bör nämnas Ethiocolor, en musik- och dansgrupp från Etiopien som spelat in sin debutskiva i Selams studio i Addis Ababa. Gruppen hann visa upp en lekfull spelglädje, fantastisk etiopisk dans, många olika klädstilar och huvudbonader samt en del instrument som sällan setts i Sverige, som det lyra-liknande stränginstrumentet kirar.
Ethiocolor.
Sabina Ddumba & Melinda De Lange är också definitivt värda några ord. Det var länge sedan jag hörde något så talangfullt och lovande, vilket framkommer särskilt i Ddumbas hitlåt Scarred for life. Man undrar vart det ska sluta för dessa två unga och begåvade sångerskor!
Med Alpha Blondy flyttar festivalen genast ett par tre divisioner upp till mogen proffsklass. Det bjuds på en fullfjädrad show, ett stort band med körsångerskor och blås, en kristallklar ljudbild och en tajt ljusshow. Det låter väldigt bra hela vägen om det sammansvetsade bandet The Solar System. Efter en lång inledning av enbart bandet, som bland annat innehåller ett Led Zeppelin-riff, skrider i egen hög person Alpha Blondy in på scenen, majestätiskt långsamt och sjungande redan innan han syns.
Den 61-årige Ivorianen tillhör en kategori artister som i strikt mening inte har några hitlåtar men däremot högvis med klassiker och vi får höra generöst många av dem ikväll. Det finns en omisskännlig västafrikansk ton över Alpha Blondys reggae. Kanske blir detta som tydligast i de partier där han över ett par upprepade ackord halvt reciterar och halvt sjunger långa fraser på samma sätt som exempelvis en Salif Keita skulle ha gjort.
Alpha Blondy börjar väldigt avslappnat om än koncentrerat och jobbar låt för låt upp alltmer energi. När han så småningom kryper ihop över micken med ett fast grepp om stativet som vore det en orm som han vill lustmörda begriper man att det börjar bli allvar.
Som före detta FN-ambassadör för fred predikar Alpha Blondy gärna om världsfred och kärlek från scenen och nog lyckas han sprida sitt budskap på ett konkret sätt. Gissningsvis kände de flesta på konserten igår en gnutta mer kärlek till sina medmänniskor än om de stannat hemma. Vilket borde vara stort nog för en kärleksapostel.
Raden av extranummer innehöll både Bob Marleys The Heathen och Alpha Blondys kommersiellt mest gångbara låt de senaste åren; covern på Pink Floyds Wish you were here. Att göra trivsam reggae av just den låten tycker jag personligen är snudd på lika smaklöst som den kladdkaka UB40 bakade av Elvis-låten Can’t help falling in love. Men tack och lov, på kvällens och konsertens vägnar, ser jag inte en enda i den kärleksfullt dansande och sjungande publiken som håller med mig om detta.
Text: Anders Pihl Bilder: Hélène Lundgren
