Redaktionsbloggen

Ulf Gruvberg och Carin Kjellman hedrades – men dags att fundera på galans framtid?

8 Apr

Årets hederspristagare strax efter galan. Bild: Peter Ahlbom
v-ulfocarinwebb

Det var en Folk & Världsmusikgala som föregicks och inramades av såväl viss förvirring som  kontrovers, men allt sånt var som bortblåst när klockan slog 19.00 och galakonserten rullade igång.

Hade jag kunnat skriva, men riktigt så var det nu faktiskt inte. Fast mer om det senare.

Norrköpings konsert och kongress-center utgjorde en ypperlig skådeplats för denna nionde gala i ordningen, som ju därtill samkörde med Linköpings folkmusikfestival, som bjudits in av grannkommunen som iakttagit hur det växande arrangemanget inte fick det stöd de suktade efter på hemmaplan.

Själva festivaldelen bjöd på två intensivt späckade dagar, närmast alltför späckade kanske, det fanns närmast inget andrum alls mellan spelningarna som ständigt avlöste varandra på de tre huvudscenerna.

Några höjdpunkter av det jag själv hann med att uppleva var Lira-aktuella Julie Fowlis hypertajta framträdande, den charmerande duon The Rheingans Sisters och kanske allra främst GKN5, alltså norska Guro Kvifte Nesheims svenskdominerade kvintett, som verkligen lyckades fylla ut och helt ta över den egentligen tokigt stora men häftiga industrilokal som kallas Värmekyrkan.

Samma sak lyckades förvisso även både Ahlberg, Ek & Roswall och Skenet med dagen innan men GKN5 hade åtminstone för mig därtill nyhetens behag. Det GKN5 lyckas med så fint är att få sin djupt och innerligt traditionsbaserade musik att låta alldeles självklart här och nu och framåtblickande. Inte minst får musiken en subtil skjuts framåt av Jens Linells snyggt melodiska slagverksspel.

Men åter till galan. Som anfördes på det mest bedårande möjliga vis av den taggade konferencieren Nadia Jebril, ständigt halsbrytande balanserande på gränsen till det helt urspårade men hela tiden lyckades hon hålla sig på både ben och matta – till och med när hon råkade välkomna Roberto Gonzalez med de spontant utflugna orden ”Lever du fortfarande!?”.

Lisa Långbacka fick Stims pris för Årets kompositör. Bild: Peter Alhbom

Lisa Långbacka fick Stims pris Årets kompositör. Bild: Peter Alhbom

Denne var på scenen för att tillsammans med kollegor ta emot pris som Årets arrangör, med FlamencoFredag. Innan dess hade Folkyou tagit emot priset för Årets barn/unga, och senare kunde en tagen Lisa Långbacka hämta hem Stims specialpris Årets kompositör, Sousou & Maher Cissoko den fina Årets artist, Samantha Ohlanders ensam sitt och Sara Parkmans pris Årets utgåva för Matriarkerna, medan duon Vågspel, som var ute på backpackingtur i Asien, via ombud hämtade hem Årets nykomling.

I särklass störst jubel under kvällen gick till årets hederspristagare, en duo för ovanlighetens skull: Ulf Gruvberg och Carin Kjellman för inte enbart insatserna med Folk & Rackare utan även långa, trogna tjänster i radioetern och bakom producentstolar.

Ulf Gruvberg kommenterade med att också ta upp Folk & Rackares femteplacering på Liras aktuella topplista – någon han var mäkta stolt och glad över. (Han kunde förstås även ha nämnt sina insatser som producent för listtoppande Hedningarnas skiva Kaksi …)

Hazelius Hedin på galan.

Hazelius Hedin på galan. Bild: Patrik Lindgren

Artisterna som spelade på galan var av en närmast extremt blandad kompott. Inledande systerdrivna sextetten Abjeez gör extrovert funkig orientpop som är lätt att älska. Skivsläppande Hazelius Hedin bjöd på ett par ytterst fina låtar, däribland en tolkning av fjolårets hederspristagare Peps Perssons låt Främmande. En ”ny låt”, i duons värld, bara 38 år …  Min glatt sufflerande norske bänkgranne Erlend Vilken, som spelat själv med sin trio dagen före, var mäkta imponerad av dessa, ”det finaste jag hört av det här slaget”. Svårt att säga emot där.

Duon Långbacka/Bådagård gjorde elegant och snyggt arrangerad popmusik med folkmusikalisk botten, vilket även kan sägas om norsk-samiska Elle Márjá Eira vars elektroniskt förstärkta ambient-jojk var suggestiv och lågmält mäktig men möjligen lite apart till uttrycket i sammanhanget.

Och på tal om apart: avslutningsnumret blev en rejäl för-eller-emot-snackis efteråt. Crash Nomadas elektriska folkpunk fick avsluta galan på röjigast tänkbara vis.

Här börjar det bli dags att återkoppla till inledningen, det där om förvirring och kontroverser. Förvirringen gällde främst själva upplägget för hela arrangemanget, hela Linköping i Norrköping-grejen och vad som egentligen var gala och vad som var festival.

Kontroversen är den sedan gammalt bubblande debatten om själva galans upplägg, inriktning och fokus. ”Det känns inte som vår gala, vi känner oss inte hemma här”, är en vanlig kommentar från spelmanshåll. I år började det till och med talas om bojkott efter beskedet att galan tagit bort priset för Årets traditionsbärare.

Och: galan har nu hållits i nio år, i stort sett i samma form sedan starten. En brokig, vittomfattande uppvisning av genrens bredaste bredd och vassaste spets. Ett koncept som i år måhända drevs några kliv för långt. I ivern att täcka in allt och tillfredsställa alla infann sig en känsla av bristande självförtroende eller åtminstone vacklande riktning.

Kanske är det just nu det är dags för de drivande organisationerna att verkligen sätta sig ned och ta sig en rejäl funderare. Vad är syftet? Finns det andra sätt? Vem gör vi det här för?

Inte bara på grund av kritiken – sådan kommer alltid att finnas – men den var skarpare i år än någonsin. Men åtminstone jag upplevde att det fanns en vag mättnadskänsla över just själva galaföreställningen i år. Nerven och temperaturen var inte riktigt densamma utan P2:s närvaro – tidigare har den sänts direkt i radio. Nu blev det lite … liksom inte helt på riktigt.

En av galans initiativtagare och genom alla år pådrivande medarbetare avtackades på ett mindre mingel just innan galan och denne påpekade själv ödmjukt och närmast som en uppmaning: ”detta har varit ett sätt göra det här på, men förstås inte det enda.”

Jag tror verkligen att det behövs en årlig sammankomst av det här slaget, ett sätt för branschen att både samlas inåt och synas utåt. Och galan har på många sätt fyllt detta syfte mycket väl genom åren och gjorde på det stora hela så även i år. Men kanske dags för en omstart lagom till tioårsjubiléet? Innan galan riskerar att tappa fart av sig själv.

text: Patrik Lindgren

PRISERNA:
Årets utgåva: Sara & Samantha: Matriarkerna
Årets nykomling: Vågspel
Årets artist: Sousou & Maher Cissoko
Årets kompositör: Lisa Långbacka
Årets arrangör: FlamencoFredag
Årets barn/unga: Folkyou
Årets hederspris: Ulf Gruvberg och Carin Kjellman

Annonser