Redaktionsbloggen

Tillbaka till rötterna med Stones

The Rolling Stones
Friends Arena, Solna, torsdag 12 oktober 2017

The Rolling Stones inleder sin tjugosjunde Sverigekonsert med Sympathy for the devils odödliga oooo-ande, den pragmatiska programförklaringen It’s only rock’n’roll (but I like it) och en skön Tumbling dice som andas både blues och country. Övergången därifrån till de rena Chicagobluesnumren är sömlös.

På fjolårets album Blue & lonesome återvände Stenarna slutligen till sina rötter. Under tre dagar spelade de in ett knippe av sina gamla bluesfavoriter. Det märks att gubbsen hade roligt i studion när de dammade av några dängor från ungdomens vinylsprakande och stenkakerullande år. Att de fick tummen ur var på tiden, för det hade hunnit förflyta 11 år sedan förra studioalbumet Bigger bang.

Känslan av förfluten tid är påtaglig även i Friends arena där de stora videoskärmarna visar livebilderna i främst svartvita och nostalgiskt tintade bilder, så att det ser ut som gamla super 8-rullar eller arkivmaterial. En stillbild från första Sverigebesöket understryker känslan av ett band som ser till att turnera nu, och inte vänta alltför länge. Mick Jagger fyllde 74 år i somras och i december är det Keith Richards tur.

Charlie Watts, på många sätt maskinrummet som får stenarna att rulla, är hela 76 men det hindrar honom inte att lira trummor på jazzklubbar så fort tillfälle ges. Tre kvällar blev det i Köpenhamn förra veckan.  Så ingår också Miles Davis förre basist Darryl Jones numera i Stones, och jazzsaxofonisten Tim Ries är en annan som gör liveupplevelsen fyllig och fet.

Ja, The Rolling Stones gör sitt bästa för att förvandla även det gigantiska Friends Arena till en liten intim klubb. Det lyckas ofta. Tyvärr kör bandet bara två låtar från just Blue & lonesome, och det redan som konsertens fjärde respektive femte låt. Vi får en sugande version av Buddy Johnsons gamla Just your fool (i Little Walters arr, så att Mick Jagger får blåsa ordentligt i sitt munspel) och en Chicago-blues-stompig tolkning av Eddie Taylors sweet home-ekande Ride ’em on down.

Lite mer av udda och oväntade låtval kan ju annars vara på sin plats när vi snackar en grupp som sitter på en sådan låtskatt. Jodå, vi får en lååång Midnight rambler, ned sänkt i en marinblå midnattsblues-bassäng där skuggorna speglar sig likt spöken ur det förflutna. En stämning som kanske är ännu mer påtaglig i Paint it, black med dess dunkelt genomskinliga visuella inramning.

Att Stones psykedeliska Sgt Pepper-kvarn Their Satanic Majesties Request firar 50-årsjubileum och precis släppts i en lyxversion uppmärksammas inte alls. En Citadel eller en 2000 light years from home hade inte suttit helt fel, från en ofta bespottad skiva som innehåller flera guldkorn. Dess österländskt färgade mystik hade också skänkt en annan, välkommen palett på en väderleksmässigt ruskig oktoberkväll. Nåväl. You can’t always get what you want, som Mick Jagger sjunger i en annan av kvällens låtar.

Under my thumb lider något av plastigt sound från klaviaturerna. Kvällens önskelåts-lotteri landar på en country-krängande och blues boogie-berusad Sweet Virginia, med dess rader om att ”gotta scrape that shit right off your shoes”. Honky tonk women får många i arenan att tända till och börja dansa och det är intressant att se att många av dem är väldigt unga, flera av dem klädda i kläder som gör att de skulle kunna passera för Stones-publik från 40 år sedan, eller varför inte statister i numera nedlagda, Mick Jagger-producerade TV-serien Vinyl?

Keith Richards får ta över sångmikrofonen helt i två låtar. Happy lever upp till titeln med råge, och i souliga balladen Slipping away är Keef sådär innerlig som hans hardcorefans älskar honom för. En kontrast till showmannen Jagger. En Jagger som för övrigt pratar mycket svenska under konserten. Helt otroliga meningar som när han presenterar ”den senaste gitarristen från IKEA, Ronnie ‘Trä’ Wood!”

I en funkig Miss you får Darryl Jones visa sig på styva linan om än inte slappa basen. Under Street fighting man visas bilder från protestmarscher, braskande tidningsrubriker och personer i Anonymous-masker. Start me up, Brown sugar och Jumpin’ Jack Flash avslutar hitkavalkaden, innan det är dags för två extranummer. I Gimme shelter får Harlem-ättade sångerskan Sasha Allen visa vilken kraftig soulstämma hon besitter, både solo och ihop med Jagger. Mycket imponerande. Och den vuxna personen bredvid mig blir glad som ett barn när Keith Richards drar igång den omisskännliga gitarrslingan från (I Can’t Get No) Satisfaction.

Medan farvälfyrverkeriet sprakar har jag redan påbörjat den långa promenaden mot Solna Centrums tunnelbanestation. Jag tänker att detta kanske var sista gången jag såg Rolling Stones, men vem vet?

Vad jag vet är att jag ser fram emot december, då Stones släpper skivan On air, med remastrade BBC-inspelningar från radio och TV 1963 till 1965. Då ingår stenarnas versioner av låtar som Bo Diddleys muntration Cops and robbers och Buster Browns munspelsmonster Fannie Mae. Resan tillbaka till rötterna rullar på, hela vintern.

Timo Kangas 

Annonser